Jag har sagt det förut: Att slå upp Tolkiens tjocka bok är som att sätta sig tillrätta med en alldeles egen chokladask och bara njuta sig genom pralinerna.
Man hamnar i en annan värld som ändå känns fantastiskt verklig och solid. Det finns något nytt att upptäcka varenda gång man strövar genom den. Grundintrigen är enkel men effektiv. Man hänger med. Det är lagom komplicerat, på sina ställen otroligt spännande - även om man ju vet hur det ska gå efter första genomläsningen - det är hemskt ibland, sorgligt, storslaget, vackert, småroligt, mysigt, otäckt. Karaktärerna är enkla men logiska. Förutom Gollum bjuder de inte på några stora överraskningar men detta behöver ju inte enbart vara negativt. Tillsammans bildar de ett intressant kollektiv. Att läsa Tolkien är inte att dyka ner i enskilda personporträtt utan snarare att betrakta en vacker gobeläng, en historia som känns ny och gammal på samma gång. Det som slog mig när jag först läste boken var att det var en gammeldags saga men en modern berättarteknik, för vuxna, och något sådant hade jag faktiskt inte sett förut.
Sedan dess har Tolkiens stil använts tusen gånger så nu tar man sådana saker som miljöbeskrivningar och vardagliga dialoger som helt självklara - men just i detta avseende känns det som om han var originalet. Han förenade gammalt med nytt och gjorde det i en fantastiskt genomarbetad värld.
Var det svar på frågan?