Min uppfattningen överensstämmer väldigt mycket med Novas, bara att min är långt mer beklämmande. Allt jag känner är smärta, allt jag ser är vänner som försöker ta sina liv och längtar efter döden, svek och inte alltför mycket hopp. Chansen att Jorden och att allt skulle komma till så som det är nu är 7 miljarder upphöjt i 127. (Någon teolog hade inget bättre för sig och räknade på det visade det sig idag när vi hade religon).
Vissa försöker finna sina svar genom religon, förklara varför saker och ting händer vilket jag tar avstånd ifrån med en viss avsmak eftersom religon hämmar fria tankar och inte ger svar.
Själv har jag inget svar. En gång tittade jag själv upp på natthimmeln och kände mig begrundande och gjorde mig en egen metafor. Hela natten, mörkret representerade mitt liv och det som sker kring det men stjärnorna var de få ljusa stunder man upplever i livet. Ett tag trodde jag att jag hade funnit lyckan och månen var just den. Inte ens det gav mig svar för lyckan svek i längden och jag är djupare än förut. Håller med Beth, livet är ett helvete sen dör man. Mer är det inte med saken.
MvH Nevyn