En liten novell för att lysa upp er tillvaro.
Eller dämpa, kanske.
Havet och fölet
Havet viskade.
-Kom till mig, kom till mig.
De mörkblå vågorna slog mot de gråa klipporna. Vitt havsskum som dröjde kvar på stenen efter det att vattnet dragit sig tillbaka spolades bort av nästa våg. Vinden krusade vattenytan långt ute till havs och fick havet att storma närmare land.
-Kom till mig! Befallde de meterhöga vågorna. En mur av vatten reste sig framför fölet somorädd stod med vatten upp till bogen. Väggen av vatten brakade samman, kaskader av fallande vatten och ett mäktigt oljud skapades och skummet slog runt halsen på fölet, som stod blickstilla ute i vattnet.
-Jag kommer, viskade fölet. Han stretade ut i havet, kämpade mot vågor som tycktes föra honom längre in mot land än han tog sig utåt, men han måste ha lyckats bättre än vad som var bra för honom, för vågorna drog honom plötsligt utåt, ut mot havets djup, med en förödande styrka.
Fölet skriade skrämt när han kände havets styrka, och han försökte vända tillbaka mot stranden men det var för sent. Fölet fördes ut till havs och han fick kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan. De fyra benen sparkade panikslaget under honom, havets svarta djup drog efter honom, uppmanade honom att komma längre ut, längre ned. Han stred mot hennes nästan magnetiska dragningskraft, och när han, slutligen, kom ut på det öppna havet hade stormaen lugnat ner sig runt omkring honom. En lysande vacker sol sken från den blågrå himmelen, och kvardröjande regnmoln var den enda påminnelsen om det forna ovädret.
Havets kalla kyla grep om fölets hjärta där han simmade, och smaken av saltvatten växte sig outhärdligt stark i hans mun med varje kallsup han fick. Fiskmåsarna som svävade i skyn på saltdoftande vindar var ett tecken på hur pass nära stranden egentligen var, men mätt i den energi det skulle krävas att ta sig dit var det För Långt. Fölet sparkade med sina små smala ben och bubblorna dansade under hovarna på honom.
-Jag fick dig, viskade havet nöjt, och vyssjade fölet till sömns.