Narnia, följt av Bilbo och sedan Ringen... men det som fick mig att tänka på fantasy som en intressant genre var nog ändå Eddings. Efter ett tags fantasyläsande tog jag tyvärr upp Covenantkrönikorna, IMHO bland det tristaste och mest ointressanta skräp som någonsin skrivits.
Sen gick det en massa år utan fantasy (annan fantasy än Pratchett, kanske jag borde säga), men sen råkade jag börja läsa WoT under en period när jag var i starkt behov av lite eskapism, och voila, jag är tillbaks i träsket.