Ett tips från Farbror Fantasy:
Namn, ja. Det finns inget bra recept (eller rättare sagt, de namn som följer recept blir ofta inte så bra...) men det finns en del saker att tänka på:
1) Namnet ska gå att uttala och komma ihåg.
Nu finns det naturligtvis författare som bryter mot detta, men jag personligen föredrar att kunna komma ihåg karaktärerna även när jag inte har boken framför näsan. Två exempel på vad jag anser bryta mot denna regel är Ghisteslwchlohm (i Pat McKillips Gåtmästar-serie) och mriswrither (varelser i Terry Goodkinds böcker). Alla behöver inte hålla med.
Man måste nästan "smaka" sig fram till om ett namn kan uttalas. Det kan dock vara bra att komma ihåg att vissa kombinationer av ljud finns inte i svenskan, och kan alltså uppfattas som svåra -- främst gäller detta staplingar av konsonanter. Vissa kombinationer fungerar, andra inte (vi kan säga TR och BR men inte gärna NR och MR) och ju längre desto mindra chans att de finns (STR går, men inte STP, SGR, MTR osv).
2) Namnet bör inte ha en oavsiktlig betydelse (eller ligga nära en sådan)
Ibland leder detta till problem i översättningar. I samma McKillip-serie som ovan heter en av huvudpersonerna Morgon, vilket saknar betydelse på engelska men som svenskt namn blir det fullt av allt som vi associerar med dagens början. Det är onödigt att välja sådana namn om man inte vill att de ska släpa på alla dessa associationer. Prins Bigghed, riddar Toent och drottning Fahniga skulle jag ha svårt att ta på allvar. (Vill man inte att karaktärerna ska tas på allvar är det en annan sak.)
3) Det har uppstått vissa konventioner som kan vara vettiga att fundera över
Visst kan man bryta mot konventioner, men man bör veta att man gör det. Dvärgar och svartfolk har t ex "hårda" ljud i sina namn; tonlösa konsonanter som P, T, K, ach- och isch-ljud, tonande (surrande) Z, hårda vokaler (A, O, U). Alver har mycket vokaler och vokalpar (io, ia, ea). (Dessa konventioner följs inte av alla ? de hör till "recepten" som jag nämnde oven.)
4) Vissa ändelser verkar signalera fantasy
-ion, -ean, -iel, -ach, -yn osv. (Pröva med att sätta dem efter ett förled och se vad som blir resultatet: Iggion, Iggean, Iggiel, Iggach, Iggyn; Randrion, Randrean, Randriel, Randrach, Randryn ? alla något så när fungerande.)
5) Man bör "lyssna" efter namnet på en karaktär så att det blir rätt. (Detta är egentligen den enda regle man behöver.)
Det finns vissa fullträffar i genren. Tolkien lyckades väl (men han har knyckt en hel del namn), t ex med Galadriel, Sauron och Legolas. Andra exempel inkluderar LeGuins Vetch, Ogion och Kurremkarmeruk, Eddings Garion, Jordans Aes Sedai och Rand, och Mårtenssons Andira/Ander.