Sedan får man barn och skrattar åt alla barnlösas gnäll över "mycket att göra". He he.
Fast det handlar ju om den totala belastningen av hela livet på något vis.
Det som gör det jobbigt att vara vuxen och jobba är det totala ansvaret. Man har ingen som helst markservice utan måste fixa allt, allt, allt vad gäller städning och inköp och ni vet. Om man misslyckas på jobbet kan man känna att det drabbar andra - gäller väl särskilt de som jobbar med människor. Man blir påmind om varför man får lön, man kan få skäll om man inte är duktig nog, och samtidigt är det ju inte acceptabelt att gå på defensiven och "ge upp". Man måste ha koll på en miljon saker i vardagslivet, man riskerar böter och fängelse om man gör allvarliga fel.
Jag har i mitt yrkesliv som civilingenjör träffat kollegor som bott kvar hemma hos mamma, fått tvätten tvättad och middagen lagad och har kunnat använda hela lönen till egen konsumtion, i princip. Snacka om lyxliv! Å andra sidan flyttar även sådana individer hemifrån till slut, så det finns tydligen nackdelar med att vara "mambo" också ... :)
Att högstadiet, gymnasiet och högskolan är jobbiga beror inte heller bara på antalet läxuppgifter per vecka. Raster kan vara en större anspänning än lektioner, med påföljd att man är dödstrött när man går hem på eftermiddagen. Och då känns förstås högen av läxor också som ett berg.
Helt klart är "läxhögen" mycket mer betungande på högskolan - åtminstone där jag gick! - men då har man kanske lite bättre studieteknik och är lite lugnare som person. Om man har tur.
Sedan, när man är gammal och lyfter pension, har man kanske inte så många yttre faktorer att bekymra sig för, men då är man kanske upptagen av sin dåliga hälsa och dåliga ork istället ...
Jobbigt nästan jämt, va!