Waterdragon föreslår nedan att vi ska göra en novell, utgående från namnen FP och Oskar och med anslaget "Twas a dark and stormy night ..."
Nåväl, jag plitade lite för skojs skull och improviserade fram följande mycket oredigerade lilla stycke istället för att fortsätta på ert försök. (Oskar och FP har inget med detta att göra! Känn er inte träffade!)
Det skulle vara roligt om någon kunde hjälpa till och fabulera vidare om Effpe och Osak, för de börjar intressera mig. Vad har de egentligen råkat ut för? Vart ska de?
Vinteräpplen
------------
De hade känt varandra sedan middagstid, då de båda gjort varsitt misslyckat försök att stjäla ägg från en bondgård. Även om de fortfarande betraktade varandra med ömsesidig misstro, hade de var och en på sitt håll kommit fram till att det var bättre med sällskap än utan. Därför hade de tillsammans vandrat vidare österut, tigande och hungriga, utan att fråga varandra var de skulle stanna eller vart de egentligen var på väg.
Men nu stod skogen som en svart vägg framför dem, och vinden susade i tallarna och riste de torra grenarna. De två männen hade hukat sig bakom stengärdsgårdar och buskage hela dagen och
vågade nu äntligen räta på ryggarna eftersom skymningen föll snabbt.
"Effpe", sade den längste av dem och räckte fram handen. "Så har vi det gjort."
Den andre, en liten rödhårig man med stora bruna fräknar på kinderna, stirrade några ögonblick häpet på honom innan han kom sig för att svara.
"Osak."
Det var mig en trög typ, tänkte han för sig själv men lyckades dölja flinet. I dessa tider behövde man inte några ovänner, för sådana fanns i varenda stuga och varenda by ändå. Kungens legoknektar red kors och tvärs genom landskapet - nyss stråtrövare och luffare, nu soldater med vapen i hand och hjälm på huvudet. Ingen landstrykare gick säker längre. Armén behövde nytt folk och nu rekryterades de med våld och föstes in i trupperna ihop med andra tvångsrekryterade - och med rövare, mördare och andra brottslingar som blivit lovade åtalseftergifter mot att de nu blev mördare i kungens tjänst.
Effpe såg i alla fall inte ut att vara någon sådan stråtrövare. Då hade Osak aldrig följt med honom. Men två män på färd såg på något vis mindre lösdrivaraktig ut en än ensam, föreställde han sig.
Han sneglade mot ansamlingen av ljus vid skogsbrynet, men slog tanken ifrån sig redan innan den hunnit mogna. Byar såg alltid bäst ut på lite avstånd. Det var något överdådigt och förmöget med alla dessa hustak och byggnader, och på nätterna glittrade ljusen så vackert. Man kunde åtminstone under några ögonblick inbilla sig att det fanns lyckliga, vänliga människor där, värme, mat och trygghet.
Men erfarenheten hade vid det här laget lärt honom skillnaden mellan illusion och verklighet, och därför hoppades han nu inte längre på flammande stockvedsbrasor och rosenkindade ungmör med doftande köttgrytor i beredskap, inte heller på barder vars vemodiga sång vaggade en till sömns medan brasorna sjönk ihop till högar av rosenröda, varma kol och höststormen ylade därute i mörkret. Han trodde inte längre på många lugnt klappande hjärtan i nattens tystnad, och inte heller på varma björnfällar och väldoftande lakan. Kom det en regnskur skulle den inte hindras av någon beskyddande fönsterruta. Den skulle träffa honom rakt i huvudet och blöta ner hans kläder så att vinden sedan skulle kunna blåsa rakt igenom, så att han återigen fick möta gryningen med skallrande tänder och en kvidande mage. Ju hungrigare man var, desto mer frös man. Detta kunde mycket väl bli ännu en natt där huvudproblemet bestod i att överleva. Därborta i byn skulle det bara finnas arga hundar och människor med tillhyggen i händerna. Det var lika gott att hålla sig därifrån.
Sedan råkade han snegla uppåt, mot den mörkgrå kvällshimlen där molnen jagade fram i olycksbådande fart, och blev med ens mer hoppfull. Han såg silhuetten av ett knotigt träd, där löven nästan blåst ner, men där mörka klumpar ännu hängde här kvar.
"Titta, vinteräpplen!" sade han när han hunnit uppskatta att det nog skulle räcka till dem båda. De stod nu vid en förfallen stenmur. Effpe skuttade över som en kanin och var uppe i trädet på ett ögonblick, så han var tydligen lika hungrig som Osak. Några frukter dunsade i marken. De snubblade runt över en gammal gräsövervuxen husgrund i sina försök att återfinna dem. Till slut stod de i mörkret med tre äpplen var och slök dem praktiskt taget hela. Osak kände en svag smak av något skrumpet och ruttet, men det struntade han i. Kärnhusen rev honom i strupen men sedan kändes det något bättre.
"Uff, nu tror jag att jag tar och vilar", sade Effpe och sjönk ner intill stenmuren. Här satt man skyddad från blickar från vägen, även om detta inte skulle spela någon större roll förrän det blev ljust igen. Men det var också lite lä. Vinden ven rakt genom tallskogen som skilde dem från havet, och den bar med sig rytandet och dånandet av bränningar. När man gömde sig bakom murens vassa stenar slapp man höra det.
"Jaha", sade Effpe efter en stund. "Då var vi här. Taffeln är över och vi har funnit vårt nattläger, verkar det som."
Osak svarade inte. Det var natt omkring dem, och det var mörker. Ett helt land överhöljt med mörker, med bara några små flämtande ljuspunkter därborta i skumrasket - ljus som låg utom räckhåll vid det här laget. Han svepte sin trasiga mantel omkring sig och försökte att inte känna hur ont han hade i fötterna. Luffarfötter. Smutsiga och trötta i uttrampade skor, med stenhård och röd hud som spruckit på sina ställen. Först svedan, den hade han nu. Och sedan sjukdomarna, tills man var sådan att ingen anständig människa ens kunde tycka synd om en. När han drog upp knäna mot hakan kände han sin egen stank, men den fick han stå ut med, för han hade inte något bättre än sina ben att värma sig mot. Han kurade ihop sig ännu mer, sänkte huvudet och försökte skapa sig ett litet utrymme av varm luft mellan lår och bröstkorg, som ett mycket litet rum där han kunde krypa in och gömma sig. Han fick vara sina egna väggar och tak.
Men han var åtminstone inte ensam inatt. Girigt noterade han den svaga värme som strålade ut från mannen bredvid honom, och han makade sig mycket försiktigt lite närmare. Effpe grymtade lite.
"Berätta", sade Osak. "H-hur har du hamnat här?" Han försökte att inte hacka tänder. Om man spände kroppen tillräckligt hårt och slöt ihop sig som en mussla, kunde man hålla värmen lite bättre. Huvudsaken var att hjärtat fick vara i det lilla rummet han skapat. Armar och ben fick domna bort bäst de ville, men hjärtat måste hållas varmt. Det hade han lärt sig, eller rättare sagt lärt sig själv. I brist på bättre lärare fick han skapa sig sina egna livsvisdomar. De hade vid det här laget hunnit bli ganska många, även om han inte tyckte att de var särskilt bra.
"Å, du vill inte höra det", sade Effpe långsamt. "Ingen vill höra det."
"Jo, om det kan göra natten kortare. Man fryser mindre när man har något annat att tänka på, s-så berätta nu."
"Nej." Effpe suckade och lade huvudet bakåt, som för att titta på stjärnorna rakt genom molnen. "Sådär säger folk alltid. Men skulle jag börja från början, så skulle du ganska snart bli otålig, för det började för många år sedan. Det dröjer innan vi kommer fram till det väsentliga, för först måste jag förklara för dig hur min mor mötte min far, och vad han sysslade med. Du kommer mycket snart att undra varför jag måste vara så omständlig. Min tillkomst och uppväxt är kanske inte så viktiga, men måste nämnas med några ord ändå. Och jag måste ju tala om för dig vem Amarala var! För att inte tala om hennes bror ... ja, du skulle ju inte begripa något om jag inte beskrev
Amarala riktigt noga för dig. Och huset där de växte upp, dessa två. Om jag någonsin kommer så långt innan du somnar, kommer du att förstå varför jag var tvungen att berätta om min far, eftersom han har så mycket med detta hus att göra."
"Byggde han det?" frågade Osak. Han hade faktiskt lyckats glömma kylan i åtminstone några andetag, och nu ville han verkligen höra mer om Amarala och hennes hus. Men Effpe fnös otåligt och knäppte med fingrarna.
"OM jag berättar, sa jag! Jag berättar inte NU. Jo, jag skulle tala om för dig hur det hängde ihop, och detta skulle möjligen göra dig intresserad, men sedan vill du höra vad Amarala hade med mig att göra, eller hur? Eller, föralldel, hennes bror. Kanske hade de inte alls med mig att göra, skulle jag då säga, utan mer med mina föräldrar. Hurså? säger du. Var inte Amarala lika gammal som du? Älskade du henne? En idiotisk fråga! Det har jag ju aldrig sagt till dig, eller hur? Håll med om det - jag har aldrig sagt något sådant!"
"Nej ..." Osak blev nu en aning fundersam.
"Och på detta sätta kommer vi att hålla på." Effpe lät nu riktigt irriterad, som om han och Osak redan haft sitt lilla gräl om Amarala. "Du vill förstås hela tiden veta varför jag befinner mig här, varför jag flydde hals över huvud och varför hela byn ville döda mig för hennes skull. Det finns några osmakliga detaljer här. När du tjatat längre nog, kommer jag att bli TVUNGEN att antyda något, för du ger dig ju aldrig. Och sedan kommer du att flytta på dig. Du kommer att föredra kylan framför värmen från min axel. Men skyll dig själv! Det var ju du som frågade!"
Det blev tyst en stund. Osak funderade på om han kanske inte borde flytta sig med en gång, för Effpes närhet började faktiskt kännas en aning obehaglig. Men sedan huttrade han igen. Molnig natt, då frös man inte ihjäl. Det var när stjärnorna kom fram som man måste akta sig. Stjärnorna betydde ofta döden för en luffare om hösten. Han skulle överleva natten tack vare molnen och äpplena, men tanken på det gjorde honom inte särskilt mycket gladare.
"Därefter kommer jag att säga att det aldrig var mitt fel, men det har du vid det laget svårt att tro på, för nu känner du till mina föräldrar och tänker att sådana människor får en sådan son. Du är nog som alla andra, du tror på arvsynderna och anlagen. Det gör alla, även om de påstår annat. Och oavsett hur väl jag har beskrivit Amaralas bror för dig, kommer du att undra om han kanske inte har någon anledning att göra som han gjorde ändå. När en hel by gör som han säger måste det ju finnas något gott hos honom. Alla dessa människor kan ju inte vara skurkar, så tänker du, medge det."
Osak teg.
"MEDGE DET!" röt Effpe och knuffade till honom så att han höll på att fara omkull. Osak såg sig hastigt omkring, men inga ljus hördes förut vindens susande bland trädgrenar och visset gräs.
"Jo", sade han hastigt, "det medger jag. När du får en hel by emot dig så måste de ha haft någon slags anledning, det ... verkar rimligt."
"Och inte hjälper det ett dugg att jag hävdar min oskuld", sade Effpe med dov stämma. "Där ser du. Men då har jag ju inte dragit alla detaljer för dig ens. Du tror att om du får veta lite till så ändrar du kanske uppfattning, eller hur? Så du ber mig om det, för att du vill fortsätta vara här i mitt sällskap. Vet du allt som jag vet, så förstår du att jag är oskyldig, menar du. Och detta kommer jag att frestas gå med på, för jag behöver din vänskap lika mycket som du behöver min. Jag klamrar mig fast vid hoppet att jag kanske äntligen har hittat någon som vill tro och förstå. Jag börjar tala om ruinen och de tre soldaterna, jag måste här medge att det finns ondskefulla makter i denna värld. Och min arma Amarala! Detta är en otrolig historia, men du bestämmer dig för att åtminstone försöka tro mig innan du dömer mig helt. Sedan, när jag kommer till det värsta, börjar du bli äcklad. För att behålla de usla äpplena inombords och inte kräkas upp denna nådegåva, måste du nu intala dig att jag ljuger. Det är din självbevarelsedrift som tvingar dig till detta, för utan dessa äpplen skulle du dö av svält inatt!"
Han vände sig mot Osak och grep honom i armen, ruskade honom så hårt att det gjorde ont i Osaks ömma muskler. Vad värre var, hans rum splittrades när han fick värja sig, och kylan nådde hans bröstkorg. Hans hjärta skulle bli kallt. Nu var han verkligen genomfrusen. Med en rysning slöt han sig igen och gjorde ett sista försök att skapa det lilla rummet igen. Bredvid honom suckade Effpe så djupt och bittert att Osak huttrade ännu mer.
"Så nu vet du", sade Effpe. "Vår vänskap offras och du förklarar mig vara en lögnare och dåre, du som alla andra. Allt för några ruttna äpplens skull. Nog är det fruktansvärt."
"Ja, det är det", sade Osak som inte vågade säga något annat.
"Och eftersom jag inte vill något hellre än berätta allt för dig och få ditt medlidande, kommer mitt
hjärta att brista", sade Effpe. "Imorgon när du vaknar, är jag död. Du kommer att ångra dig och
fortsätta färden med tunga steg, för du kommer att känna dig medskyldig till det som hänt."
"Helt visst. Jag är hemskt ledsen."
Det var nu alldeles tyst. Plötsligt blev Osak rädd, för han tyckte att det var som om mannen bredvid honom slutat att andas. Han ryckte till och offrade därmed en gnutta av sin värme, bara för att få höra Effpe grymta.
"Vad är det nu då?"
"Tänker ditt hjärta verkligen brista? För i så fall har du inget att förlora på att berätta för mig. Då håller jag mig varm åtminstone en liten stund till, och då kommer din död åtminstone att vara värd något."
Effpe tvekade, men sedan skrattade han.
"Det har du ju rätt i. Livet blir verkligen annorlunda när man sitter som vi gör nu, eller hur? Ett par äpplen och en god historia kan bli mera värda än all världens rikedomar, för de kan rädda ditt liv."
"De kan åtminstone värma mitt hjärta en stund till. Det är det viktigaste."
"I så fall", sade Effpe och makade sig lite närmare honom medan han tryckte sina korslagda armar tätt intill kroppen, "vill jag också värma hjärtat. Du har inte sagt något om dig själv ännu. Gör det, så kanske vi båda håller oss vid liv inatt."
Osak log, och märkte då hur stela hans läppar blivit.
"Tror du det? Jag är inte så säker på att det är en historia som kan sprida någon värme överhuvudtaget, men jag kan ju alltid försöka. Till att börja med vill jag nämna något om min mor
..."
...