Jag fick plötsligt lust att skriva en novell. Ni får säga vad ni vill om den, jag plockar direkt ur fantasin.
--
I KRIGETS HETTA
Adron tittade sig omkring. Än kunde han bara gissa sig till hur kriget skulle urarta sig, och hur han själv skulle dö. Han rös och tittade sig ängsligt omkring. Sjukdomar och svält hade förminskat deras armé på 15 tusen man till hälften. Med orolig blick väntade han på den trumpetfanfar som skulle leda dem mot döden. Denna väntan var olidlig. Han var rädd för denna väntan, eller som han själv uttryckte det: 'Min fruktan är att frukta', vilket stämde bra överens med den situation han var i nu.
Plötsligt kom den. Trumpeterna smattrade och det var tid att ge sig av. Efter en stund var de på fötter och drog framåt, ledd av Kungen av Aradaskus, som själv reste bland ryttarna. En dryg timma senare skiljdes ryttarna från fotsoldaterna för att möta Azors ryttare vid Lemaskullen, där några spioner hade sett dem. Adron svettades vilt, av oro alltså, men den stekande solen gjorde knappast saken bättre. Där borta syndes den, den Azorska armén, med ett skrämande antal krigare. Adron bad en bön innan han, med de andra i hans trupp, gick till anfall.
---
Kung Joran av Aradaskus såg den Azorska ryttartruppen nu.
- Den är mycket mindre än vad jag väntade! utbrast han förvånat utan att han hade någon speciell som lyssnade.
- Vad sa ers majestät? frågade kapten Gelian som red fram tills han var jämsides med den högresta kungen.
- Den där truppen tar vi i ett överaskningsanfall, avgjorde Joran barskt. Vi har ingen tid att förlora!
Anfallet var kort och ospännande. Azorernas ryttartrupp hade inge chans och de som inte var döda efter någon minut flydde i panik. Här gjorde Kung Joran ett stort misstag, som sedan skulle visa sig vara en fördel; han red efter de flyende ryttarna i stället för att hjälpa sin fotarmé ute på slagfältet. Han jagade dem i timmar innan alla ryttare var döda, sedan vända han om mot stridsfältet.
---
Adron såg på den flyende armé som skulle föreställa Kung Jorans. Det slag de hade stridit hade varit rena slakten, och det var dem själva som var grisarna. Han spottade och svor över sina stridskamraters feghet, men han inte så långt innan han fick en azorsk pil i halsen och föll död till marken.
---
Mot dagens slut så var Joran och hans trupp frame vid stridsfältet. Det stank av döda hästar och människor på det fält där tiotusen män hade fått offra sina liv. Han förstod sitt mistag. Azorerna hade redan ansett sig som segrare och hade gett sett segersalut. Kungen drog sitt svärd.
- Än har de inte segrat, och de kommer inta att göra det så länge jag är kung. Attack!
Azorerna blev överaskade av det plötsliga anfallet och han inte riktigt fatta vad som hände. I sin panik dödade de azorska soldaterna sig själva, och därför tog anfallet inte lång tid innan alla azorer var döda och kung Joran stod som segrare. Detta slag skulle alltid minnas som det slag då kungen gjorde något idiotiskt och van, tack vare sin idioti. Där ifrån kommer de Aradaskiska ordspråket: 'Felet ligger hos den som klagar, för en kung vet alltid vad han gör'.
---