Då själen gick förlorad
?Mamma visste du att om man nyser och glömmer att säga prosit så förlorar man sin själ, visste du det?? sade en liten pojke på sisådär sex år i sätet framför mig.
Mamman log välvilligt.
?Nej det visste jag inte. Var har du hört det någonstans??
?Peter sade det?.
?Jaså det säger du. Men du vet väl att man inte ska tro på allt vad folk säger, eller hur??
Jag fick inte höra mer av deras samtal för just då stannade bussen vid skolan och det var dags för mig att stiga av. Det ryckte en aning i mungipan då jag steg av bussen. Jag hade hört det där om att man måste säga prosit för att inte förlora själen efter att man nyst förut. Jag hade hört det av min amerikanska kusin Bart som bodde i den lilla staden Springfield någonstans i USA. Bart berättade också att om man och säger prosit efter att man förlorat själen så får man den tillbaka.
Jag gick in i den röda tegelbyggnaden där gymnastiksalen var och uppför trapporna. Det slutade rycka i mungipan. När jag tre våningar högre upp öppnade dörren till omklädningsrummet och steg in dunkade hjärtat i bröstet som bastrumman i en ravelåt.
Med blicken riktad mot golvet bytte jag om till gymnastikkläderna. De andra brydde sig inte om mig, bevärdigade mig inte ens med det ringaste ögonkast. Störde mig inte ett dugg. Det var precis så jag ville ha det. De pratade, skämtade och skrattade.
Adam hade tagit med sig ett par boxningshandskar som nu låg på bänken bredvid honom.
?Varför har du tagit med dig de där för?? frågade Jocke.
?Det är ju träning efter skolan på fredagar? sade Adam. ?Har du glömt det eller??
?Nej det har jag inte. Men du har tydligen glömt att det inte är någon träning den här veckan eftersom Rogga bröt benet förra veckan.?
Adam tog sig för pannan.
?Visst jävlar, hade jag glömt?.
?Äh, finns ingen anledning att bli ledsen för det,? sade Erik och skrattade. ?Du kan ju alltid ta på dig handskarna nu och slå på Jacob om du har lust.?
Men innan Adam fick en chans att ta på sig handskarna och börja slå på mig började lektionen.
Jag och de andra gick in i gymnastiksalen. Man hade firat ner ringarna och lagt en matta under dem. Gymnastikläraren visade var vi skulle göra.
Han hoppade upp i ringarna och hävde sig uppåt, gjorde en bakåtvolt, släppte taget och landade med fötterna på mattan. Sedan var det vår tur. De flesta klarade det, men inte alla. Hanna var för tung för att ens kunna dra upp sig i ringarna. Själv var jag nära men misslyckades. Jag hävde mig upp så att huvudet kom mellan ringarna, drog in knäna, påbörjade rörelsen bakåt. Men halvvägs började jag känna yrsel så jag rätade ut kroppen igen, släppte taget och landade på mattan utan att ha utfört övningen. Skratt och applåder.
Efter lektionens slut bytte jag om utan att duscha. Jag ville därifrån. Snabbt.
?Va fan ska du inte duscha? sade Adam och rynkade på näsan. ?Jävla äckel.?
Jag svarade inte utan gick med blicken i golvet mot utgången.
?Stoppa honom? ropade Adam, rotade i sin väska och tog fram boxningshandskarna medan Erik och Jocke ställde sig ivägen för mig i dörröppningen.
Jag tittade mig omkring. Alla de andra log och väntade på att föreställningen skulle börja. Adam hade fått på sig handskarna.
?Kom igen då så boxas vi då? sade han och jabbade mot mitt huvud med vänstern och gav mig en höger. Slaget gjorde inte ont, men det var förödmjukande. Han fintade ett slag mot skrevet, jag sträckte ner händerna för att gardera mig, då slog han mig i på näsan med vänstern. Händerna åkte upp och nästa slag satt i skrevet. Jag sjönk ihop på golvet med ett stön och händerna för pungen. Adam, Jocke, Erik och de andra skrattade.
Adam fortsatte att slå på mig.
?Sluta!? skrek jag och kände tårarna komma.
?Nuta! Nuta? hånade Adam.
Efter ett tag slutade han och gick sin väg. De andra följde efter, lämnade mig ensam kvar. Jag väntade en stund, sedan reste jag mig, tog väskan, gick nerför trapporna och ut på den asfalterade gården och över gatan till skolans huvudbyggnad. Utanför huvudentrén stannade jag och stack in handen i jackans innerficka och tog fram ett papper som det stod ?Djäkneparksskolan, schema klass 9 D? på i högra hörnet, och kollade vad nästa lektion var. Svaret på den frågan visade sig vara historia. Lektionen började föränn om tio minuter så jag hade god tid på mig. Trots det gick jag till skåpet, tog ut historieboken och gick med sänkt blick genom korridoren till trappan innan rektorsexpeditionen och uppför den.
Jag satte mig på fönsterbläcket utanför klassrummet och av att få vara för mig själv. Jag tittade ut genom fönstret. Nere på skolgården spelade några basket, andra satt på bänkarna utanför fritidsgården. Då och då reste sig någon och gick iväg till baksidan av matsalen för att sätta sig på bryggan och röka, trots att de riskerade böter på femhundra spänn om någon lärare upptäckte dem.
Skolgården tömdes och jag hörde fotsteg i trappan. Jag tittade på klockan. den var en minut i tio.
När klockan var tio kom historieläraren och släppte in oss. jag satte mig längst in i det högra hörnet, lade boken framför mig på bänken och slog upp kapitlet som vi höll på med. Sedan kom jag ihåg att vi skulle ha muntligt prov idag så jag stängde boken och lade den under bordet så att ingen skulle anklaga mig för fusk.
Provet började. Ämnet var svensk historia, tidigt 1800-tal.
"Jacob, När var Sverige i krig senast?" frågade läraren.
Jag ryckte till, jag var inte beredd på frågan, jag hade ju inte räckt upp handen. Jag öppnade munnen för att svara, men inte ett ljud kom ur den. Som om jag blivit stum.
"Jag vet att du kan svaret Jacob. Du har ju alltid högst betyg på proven så det här borde du väl kunna."
Men han såg att jag inte skulle svara så han ställde frågan en annan som svarade att det var år 1814.
Hur resten av dagen tedde sig för mig tänker jag inte gå in på. Det räcker med att säga att den var som alla andra dagar. Ensam, tråkig, präglad av rädsla och utanförskap.