Fredag var bakdag och den här fredagen var inget undantag. När jag kom innanför dörren möttes jag av doften av nybakat bröd. Jag tog av mig skorna och hängde upp jackan på en galge och gick ut i hallen. På bänken bredvid spisen låg det en kökshandduk med bullar under. Jag tog en bulle, en tugga och som vanligt smakade det underbart.
"Hallå där, vad tror du att du håller på med va?"
Jag vände mig om. Morsan stod i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet. Jag flinade fåraktigt. Hon log.
"Det är lugnt, du får. Hur var skolan?"
"Den var okej," ljög jag.
"Vad gjorde ni då?"
"Inget särskilt."
Morsan log, tog fram en kastrull och ställde den på plattan, tog fram stekpannan och lade i en klick stekmargarin.
"Makaroner och köttbullar. Hur låter det tycket du?"
"Gott".
Maten var klar på en kvart och medan jag åt föll blicken på en lapp på anslagstavlan på väggen till höger om mig. På den stod det skrivet: "Gustav Lagerkvist, 1944-1997. Älskad make till Lina, far till Jacob har somnat in för evigt. Vila i frid". Längst ner på lappen fanns en uppmaning att inte skicka blommor utan istället donera pengar till cancerfonden.
När jag ätit klart gick jag in på mitt rum och satte mig och läste. Boken jag läste var stjärnstoft av Neil Gaiman. Det var, bildligt talat, sjuttioelfte gången jag läste den. Den handlade om Tristran Thorn som bodde i den lilla byn Wall någonstans på engelska landsbygden. Byn hade fått sitt namn efter en mur söder om byn. Tristran hade förälskat sig i den vackra Victoria Forrester. Men Victoria var inte det minsta intresserad av Tristran. En dag såg de en stjärna falla bortom muren. Tristran svor att för en kyss och löftet om hennes hand, skulle han hämta stjärnan åt henne. Victoria, som inte tog honom på allvar, sade att ja gör du det din arme flane. Och det gjorde han. Det låter löjligt, jag vet. Men jag älskade boken och tyckte inte den var ett dugg löjlig.
Som alltid när jag läste glömde jag bort tiden totalt. Jag tittade upp från boken, på klockan ovanför sängen. Klockan var åtta. Då kom jag ihåg läxan som engelskläraren hade gett oss. Uppgiften var att översätta en engelsk dikt till svenska och om möjligt behålla rimmen. Jag var klar på en halvtimme och alla rimmen var kvar. Ett jävla sätt att dela ut läxor på en fredag.
Jag gick upp klockan elva nästa morgon, åt frukost, tvättade mig, borstade tänderna. Sedan ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar, att skriva. Jag var kanske inte alltför talangfull och mina berättelser var inte särskilt sofistikerade, men kul hade jag. Denna dag skrev jag om en dock som av en någon anledning vaknat till liv.
Jag tog en paus för att äta klockan tre och fortsatte sedan att skriva tills det mörknade.
Jag tvättade mig, borstade tänderna, gick och lade mig.
Efter att jag ätit frukost och tvättat mig och borstat tänderna morgonen därpå började det kittla i näsan. Små men med fjädrar befann sig där inne. Jag nös för att försöka bli av med dem. Två gånger. Morsan, som tydligen hade hört mig nysa, tittade in i mitt rum.
?Har du blivit förkyld?? frågade hon.
?Nej inte vad jag vet.?
Hon lät blicken svepa över rummet.
?Det är nog tack vare allt damm?, mumlade hon. ?Kommer du ihåg när du städade här inne senast??
Det låg någonting i vad hon sade. Dammet låg så tjockt på bokhyllan, skrivbordet och nattduksbordet att det gick att använda som substitut för snö om man ville ha snöbollskrig om det inte fanns någon snö att kasta på varandra. Så hon hade fog för sin kritik. Och här kommer det konstiga. Jag brydde mig inte. Skulden och känslan av att ha svikit morsan fanns inte där som den brukade då morsan kritiserade mig.
?Ska väl du ta och skita i?, sade jag.
Hon stirrade på mig. Först chockad, sedan var det som om en bit fnöske slogs mot de grå ögonen.
?Vad sade du.?
?Du hörde.?
Mina ord hade förvånat henne så pass att hon inte kunde komma på någonting att säga. Efter en stunds letande hittade hon till sist ord.
?Du stannar hemma idag. Förstått? Hon stormade ut ur rummet och slog igen dörren så att dörrkarmen nästan gick ur led.
Ett rätt så onödigt straff tyckte jag, med tanke på att jag ändå nästan aldrig gick ut.
Jag satt i soffan och betraktade bokhyllan och undrade var känslorna tagit vägen. Reste mig upp, gick fram till nattduksbordet där jag lagt boken innan jag gick och lade mig kvällen innan och undrade varför jag brydde mig. Frågan sköts åt sidan och jag satte mig och läste. Men känslan av att jag tog del av någonting magiskt som brukade infinna sig när jag läste, speciellt när jag läste den här boken, var borta. Så jag lade den åt sidan. Istället satte jag mig vid skrivbordet för att skriva en stund. Men det dröjde inte länge förrän det blev uppenbart att glädjen även flytt det fältet. Mitt inre som tidigare berättat sådana fantastiska historier för mig hade gått ut på gräsmattan utanför för att sola och dricka öl. Men jag kände ingen saknad. Om man aldrig ätit en apelsin kan man inte känna sig sugen på en. Om man aldrig känt sorg, glädje eller några andra känslor märker man inte tomrummet eftersom det på sätt och vis aldrig funnits där.
Hunger kände jag i alla fall fortfarande. Jag gick ut i köket och gjorde i ordning en macka.
?Vad tror du håller på med vad??
Jag vände mig om. Morsan stod i köksdörren.