Prosit

?jag är hungrig så jag gör i ordning en macka?, sade jag.
?Och vad får dig att tro att du får det efter vad du sade förut??
?Inget, men det ändrar väl inte på det faktum att jag är hungrig eller??
?Kanske inte.?
Hennes blick mjuknade.
Tycker du inte att det är dags att b om ursäkt? Det där du sade förut sårade mig verkligen vet du.?
Så gjorde hon alltid då jag gjort eller sagt någonting dumt. Först skällde hon ut mig för att sedan bli sårad så att jag skulle få skuldkänslor och be om ursäkt. Vilket jag alltid gjorde. Men inte den här gången. Utan kasta så mycket som en blick på henne tog jag mina mackor och började gå mot mitt rum. Morsan försökte stoppa mig.
?Du stannar här och ber om ursäkt?, sade hon och tog tag i min arm, men jag slet mig loss och knuffade henne ur vägen.
Jag satte mig i soffan inne på mitt rum och åt. Efter ett par tuggor reste jag mig upp och hämtade boken. Jag satte mig ner med boken i den ena och en macka i den andra. Efter en sida slängde jag ifrån mig boken. Resten av dagen satt jag i soffan och stirrade in i väggen.
När klockan var tio reste jag mig upp och gick in på toa för att tvätta mig och borsta tänderna innan jag gick och lade mig.
Jag tittade mig i spegeln ovanför tvättfatet. Spegelbilden visade allting som fanns bakom mig. Handdukarna på sina hängare, min, morsans, gästhandduken. Tvättmaskinen; schampot och deodoranten som stod på den. Till vänster kunde man få en skymt av badkaret, till höger hyllan där morsan hade sin kosmetika. Men det var någonting fel på den här spegelbilden.
Jag fanns inte med på den.

Jag vaknade halvsju morgonen där på. Åt frukost, tvättade mig och gav mig iväg till skolan.
När jag kom till skolan gick jag till mitt skåp, öppnade det och tittade på schemat som satt uppsatt på insidan av skåpsdörren. Första lektionen var engelska. Jag tog engelskaboken och gick upp till klassrummet. När kom upp dit upptäckte jag att jag för en gångs skull inte var först. Nej förresten, det var jag inte. En person saknades. Adam. Han var väl sjuk eller nåt.
En liten stund senare kom läraren. Vi gick in och satte oss.
Så började lektionen.
?Jaha. Har alla gjort läxan ni fick över helgen?? Sade läraren.
Ja, alla hade gjort läxan.
?Bra. Ok, vem vill börja. Du Jacob??
Jag reste mig upp och ställde mig framme vid katedern och läste upp dikten som jag översatt från engelska till svenska. Dikten som jag hade valt att översätta var ?Song? av Erik Dohn. Rädslan som jag brukade känna inför att prata inför klassen hade försvunnit med känslorna dagen innan. För jag läste utan att staka mig en enda gång.
Allt har sitt slut. Så hade även den lektionen. En kort titt på schemat avslöjade att nästa lektion var gymnastik.
Fem minuter senare öppnade jag dörren till omklädningsrummet och steg in. Efter att jag bytt om följde jag med de andra in i gymnastiksalen. Idag var det hinderbana som gällde. Gymnastikläraren visade oss hur vi skulle ta oss igenom banan. Han ställde sig vid ena och började gå från hinder till hinder, visade hur vi skulle ta oss över hindren, eller under dem.
"Över här," sade han och en ribba i midjehöjd. "Sedan tar ni satts och hoppar över plinten sidleds. Sedan över här så här.
"Här" var en stång och "så här" innebar att lade sig på magen på den och lutade sig framåt så att man gjorde en liten kullerbytta över den.
"Sedan springer ni här." Han gick längs den bortre kortsidan. "Sedan hoppar ni över den här bocken, mellan de här två ribborna, upp på plinten här, grabba tag i en lian och svinga er över till den andra plinten. Fem varv".
Han klappade i händerna och vi satte igång. vi ställde upp oss på led och startade med tio sekunders mellanrum. Jag startade sist.
Jag tog mig över ribban, stången utgjorde inte heller några problem. En vecka tidigare skulle jag inte vågat ta mig över den överhuvudtaget. Jag skulle inte ha tagit mig över ett enda hinder. Men när jag varvar banan fem gånger och stod och hämtade andan kände jag ingenting bortom flåset. Ingen triumf, ingen stolthet. Ingenting.

Jag tog god tid på mig att duscha och byta om, så när jag var klar var jag ensam kvar i omklädningsrummet.
Jag gick ut i trapphuset och nerför trapporna. Ute på gården möttes jag av regn. Regndropparna bombarderade marken och taken så att det lät som väsande ormar. Jag bestämde mig för att skoldagen var över och ställde mig vid busshållplatsen och väntade på bussen. Medan jag väntade på bussen blev mitt hår, mina jeans och min kortärmade skjorta våtare än en sängvätares lakan. Bussen kom och tjugo minuter senare steg jag av, och trampade rakt i en vattenpöl. Jag sprang hem så fort jag kunde för att undvika att bli ännu mer våt.
När jag kom hem bytte jag om till torra kläder och gick ut i köket för att se om det fanns någonting att äta. I frysen hittade jag en mikropizza som jag lade in i mikron. En minut senare när jag satt vid köksbordet och åt ignorerade jag morsan, precis som jag gjort hela tiden sedan jag kom hem, som stod och höll låda. Tydligen var det det som upprörde henne.
"Jag begriper mig inte på vad det är med dig Jacob. Vet du det? Igår var du oförskämd och idag kommer in genom dörren utan att ens hälsa, bara sätter dig och äter och behandlar en som om man vore flugskit. Vad är det med dig den här veckan egentligen. Och ska du inte vara i skolan nu förresten. Titta på mig när jag pratar med dig!"
Hon slog näven i bordet. Tallriken hoppade till, glaset föll omkull och mjölken rann ut på bordet, ner på golvet. Jag fick lite på byxorna, lämnade vite fläckar som kunde misstolkas...
Jag tittade ut genom fönstret på den stenbelagda altanen. En kaja hade satt sig på det vita staketet och var nu i full färd med att putsa fjädrarna. Jag reste mig upp för att gå in på mitt rum. Morsan tog tag i min arm. Hon var inte klar med att skälla ut mig. Jag gav henne en magpumpare. Morsan vek sig dubbel, höll sig för magen, kippade efter andan.
Jag gick mot mitt rum. När jag klev över tröskeln hade morsan återhämtat sig.
"Ringer jag socialen så får de ta hand om dig", skrek hon.
Hon hade slagit halva numret när jag tog ifrån henne luren, lade tillbaka den i klykan, brottade ner henne på golvet och ströp henne. Då ögonen stirrade upp i taket lika blinda som en dockas, då hon slutat vrida och vända på sig i sina desperata försök att rädda sitt liv och armarna som försökt knuffa undan mig blivit slappa, tog jag tag i fötterna och släpade henne till garderoben.
Jag öppnade dörren och slog på strömbrytaren. En lampa i taket tändes och avslöjade att litet avlångt rum, en meter brett, tre meter långt, kläder till höger, två kistor till vänster. Jag lade morsan under kläderna, så långt in som möjligt, släckte lyset, gick ut och stängde dörren efter mig.
Allt ståhej hade gjort mig hungrig. Så jag kokade lite makaroner och stekte lite falukorv.

Nästa morgon gick jag upp och gjorde allt som man brukar göra på morgonen. Och snöt mig. Att stå i regnet utan jacka hade nog inte varit någon bra ide.

Första lektionen var matte, andra fysik, därefter var det kemi och sedan lunch. Det serverades potatis och fisk. Jag fyllde tallriken med mat oh tömde den snabbt. När jag skull ställa brickan med tallriken, besticken och glaset på vagnen vid utgången råkade jag stöta ihop med Adam. Brickan åkte i golvet och vi fick lite matrester på skjortorna.
"Se dig för", snäste Adam och knuffade till mig.
Jag knuffade tillbaks och resultatet av det blev att han gav mig en andra knuff. Han såg lite förvånad ut. Men innan det hela hann utveckla sig till ett slagsmål kom en lärarare och skillde oss åt och tvingade oss att städa upp efter oss.
"Efter skolan", sade Adam. "Efter skolan fattar du de efter skolan".
Jag log.
"Efter skolan.

Vi träffades på grusplanen bredvid skolan. Den var omgiven av buskar så det var ingen risk att någon lärare som ännu var kvar på skolan skulle se oss. Allt skulle gå fint. Jag kände ingen oro. Inte ens det faktum att Adam takig med sig Jocke och Erik oroade mig.
De spridde ut sig. Jocke till höger, Erik till vänster och Adam i mitten. De började gå mot mig.
Jag torkade min rinnande näsa, log, väntade.
"Du ska dö, fattar du det, du ska dö", skrek Jocke.
När de var mindre än en meter ifrån mig böjde jag mig ner, tog en näve grus i vardera handen och kastade det i ansiktet på Adam. Han satte upp händerna framför ansiktet och jag rusade fram och gav honom en höger. Erik kom till hans undsättning, kopplade halsgrepp på mig och började gå lös på mitt huvud. Jag lyckades få in ett par slag mellan benen på honom och ta mig loss. Han sjönk ihop med händerna för skrevet. En knytnäve träffade mig och jag ragglade bakåt ett par steg, men återfick snabbt balansen.
Då kom de små männen med fjädrarna tillbaka. Jag nös.
"Prosit", sade Adam och träffade mig med högern på hakspetsen så att jag föll omkull.
Känslorna, och med dem rädslan, var tillbaka.
"Det är lugnt, det är lugnt", skrek jag och försökte kravla mig undan. "Jag vill inte slåss."
"Skiter väl vi i." sade Adam och gav mig den första sparken.

Folk stirrade. När jag steg på bussen såg chauffören passagerarna en ung man som gick framåtböjd, höll sig för sidan, som hade trasiga kläder, blodigt ansikte och blåtira.
"Vad fan har hänt med dig, behöver du hjälp eller?" frågade chauffören.
"Det är lugnt," sade jag och gick och satte mig.
Under resan hem gick mina tankar till liket i garderoben. Jag visste att jag var tvungen att göra mig av med det på något sätt. Frågan var bara hur. Det fanns ett problem. Jag visste att jag inte skulle stå ut med åsynen av min döda morsa och att jag med all sannolikhet skulle åka fast just därför eftersom jag inte skulle klara av att skaffa undan kroppen. Någon gång skulle någon av morsans väninnor komma på besök och då skulle de märka att det luktade konstigt. Dessutom skulle de undra var morsan var någonstans. Om de lokaliserade lukten till garderoben och tittade in där skulle jag bli tvungen att döda dem. Men det skulle jag inte klara av. Inte så som jag var nu.
Men det var ett problem som gick att lösa.
Det enda jag behövde göra var att nysa och inte säga prosit.