Jag är inte heller särskilt förtjust i krigsavsnitten i fantasy... Men av någon orsak gick det bra i Paksenarrion-böckerna - kanske för att det kändes som Moon visste vad hon skrev om.
Men annars är jag bara glad om det inte ens finns några direkta "krigskapitel".
Däremot har jag aldrig spelat krigspel, och kan därför inte uttala mig om dem. Men att fascineras av krig, är väl litet av samma sak som att dras till det morbida? Och det gör ju folk, ständigt. Man fascineras och äcklas och ryser, och så tittar man litet närmare...
Varför ser och läser man annars skräck, till exempel? Det måste ju bero på att det finns någon sorts spänning i det fasansfulla. Eller?