Klart att man är Gud när man skriver. Det är ju därför man skriver ... :P Och allra, allra häftigast är det när man sagt "varde ljus ..." och en värld tycks uppstå framför ens ögon, en värld som innehåller så mycket mer än man från början planerade, och därmed har ett eget liv.
Men detta måste ni förlåta författaren, för hon tror ju inte att hon är Gud i något annat sammanhang. Storhetsvansinnet begränsar sig i allmänhet till den där lilla boken, som större delen av jordens befolkning struntar i och som en del läsare säger "ha ha, uselt!" om.
(Är det bara jag som tycker att ordet "uselt" har börjat användas väl flitigt numera? I allmänhet yttrat av passiva kulturkonsumenter vilka själva med nöd och näppe orkar öppna mun och låta sig matas.)