... och nu till den svåra frågan hur man dödar en älskad person i en berättelse. Kill your darlings, heter det ju.
Ska redan nu erkänna att jag i min pågående bok planerade ett nidingsdåd som jag inte klarade av att genomföra. Det var bara alltför grymt trots att ingen dog. Jag kämpade med mig själv men kände sedan att näe, jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tog med det ...
(Fast vem vet, jag tänkte ju skriva fler böcker ... he he)
Att döda en huvudfigur gör ont, det kan inte hjälpas. Det jag just gjorde var dessutom djupt orättvist och dumt på alla sätt och vis, men jag tröstar mig med att efterspelet blir så himla tjusigt så! Det du, Beth, varför inte planera för en storstilad begravning eller ett eftermäle där intet öga är torrt. Det är också mums att frossa i. Det kan göra dödsfallet mer uthärdligt att skriva om. (Även om jag bara hatar berättelser som får mig att gråta. Jag avskyr den där känslan när ögonen bara värker och texten blir oläslig. Och jag vill argt sätta mig ner och skriva ett bättre slut på eländet. Priset tog "Romeo och Julia". Fy faaan! *snörvel*)
Brustna hjärtan är inte heller en lätt sak att handskas med. Jag har ett sådant också att handskas med här. I boken alltså. Det är tungt, men måste man så måste man. Särskilt tungt är det när de drabbade ifråga lever på sitt fåfänga hopp.
Eller så gör du som jag gjorde i förra boken. När hjärtat brister kan man ju bli förbannad mitt i alltihop, liksom försöka slå sig ur smärtan genom att bli riktigt, redigt rasande arg. Så jag hade ju en person som verkligen blev sådär arg, och det kändes rätt tillfredsställande. Du skulle kanske kunna låta din hjältinna mobilisera helig vrede och göra något mer eller mindre konstruktivt av den?
För det är meningslösheten som är det jobbigaste. En tragisk död eller en krossad kärlek som leder till något storslaget eller vackert, kan ju faktiskt vara en njutning att skriva om, trots lidandet. Det är böcker som skrivs enbart för att visa oss tingens djävlighet som får en att vilja strypa författaren.