Det är människans gåva att kunna drömma. Hade vi inte kunnat göra det, dvs se bortom horisonten ibland, hade vi väl fortfarande gått på alla fyra.
Drömmandet är på ont och gott, för man får ju inte glömma nuet heller. Och en del drömmar kan visa en saker man helst inte vill se. För att citera Mark Twain (?) lite fritt: de värsta katastroferna i mitt liv inträffade aldrig.
Men jag tror att man lättare handskas med verkligheten om man också tillåter sig att drömma. Jag tror nämligen att drömmandet är precis som sömnen - om man ständigt förnekar detta behov, bryter man till slut ihop och börjar hallucinera på allvar. Då väver man ihop drömmarna med verkligheten, just för att man inte törs släppa den ens för ett ögonblick, och då kan man ju bli en farlig person både för sig själv och andra.
Nej, man ska unna sig verklighetsflykten, liksom ren lek, så kan man fungera bättre även i sin vardag sedan. Man kan dagdrömma lite slappt eller man kan försjunka djupt i ett ämne, t ex genom att läsa en bra bok.
Drömmar är ett behov man har, men sedan behöver man också känna exempelvis trygghet. Pengar kan vara ett sätt att öka tryggheten. Ingen vill svälta eller frysa eller känna sig hotad. Det gäller bara att ha lagom balans på det hela. Det kan gå till överdrift så att pengarna blir mer till besvär än tvärtom. Om man jobbar som en idiot för att få pengar till ett bra liv, så har man ju egentligen inget bra liv. Om man har så många fina ägodelar att man sedan ständigt måste vara rädd för tjuvar och kidnappare är man ju inte ett dugg trygg.
Jag tror att det viktigaste med julen är den s k julstämningen. Och hur uppnår man den då? Man försöker ju köpa den. Men egentligen beror den ju på vad man känner på insidan, och även hur ens omgivning mår. Sura, stressade släktingar kan förstöra världens bästa julafton, eller hur ...? Det är inget vidare med folk som dunsar ner i soffan och talar om för hela församlingen hur dumt och tråkigt detta är, vilket kaos det är (även om det inte är det) och sedan väntar på att någon annan ska fixa "julstämning". I sämsta fallet tar julstressen ut sin rätt någon gång framåt julaftonskvällen, och det kulminerar i Den Stora Familjeuppgörelsen i köket. (Se "Adam och Eva" m fl julfilmer ...)
Nu låter jag som om mina egna jular varit sådana mardrömmar men riktigt så illa har det alltså inte varit. Men finns det någon här som inte känner igen sig det minsta?
Jag önskar därför att ALLA kunde lära sig att ALLA bidrar till julstämningen. Det är ingen underhållning som någon annan ska ordna, varsågod. Fast säg detta till julklappshysteriska ungar, eller till släktingar som använder varje sådan här sammankomst till att dra upp uråldriga oförrätter ur släktarkivet.
Vad alla mest tycks önska sig är alltså lugn och ro. Julefrid alltså. Uppnås enklast genom att alla sätter sig tillsammans en bra stund och sedan håller tyst. Man kan ju alltid läsa, titta på ljusen eller lyssna på musik. Det förutsätter att morsan inte står i köket med håret på ända och diskar eller att barnen inte börjat slåss i bakgrunden eller att farbror Nisse inte druckit för mycket grogg eller att moster Märta inte bestämt sig för att reda ut sitt dåliga äktenskap just ikväll eller att tonåringen inte tagit chansen att Revoltera och predika mot Köttätandet, Religionen, Småborgerligheten och Kommersialismen.
Go' Jul ...