En epilog kan också vara en uppvarvning inför nästa historia. *sneglar belåtet på ett halvfärdigt manus*
Ett tjusigt exempel finns t ex i filmen "Korpen flyger".
(Spoilervarning)
När vår hjälte/hämnare har lyckats med sitt uppsåt att ha ihjäl föräldrarnas mördare (sedemera också systerns kidnappare/make) anser han striden vara över. Han seglar hem till England och säger belåtet att hädanefter ska pennan råda, inte svärdet. End of story? Men i sista scenen kommer den nu dödade mannens unge son rusande och stirrar hatiskt efter skeppet som seglar iväg ...
... ett slut helt i min smak!
"Tigana" har också ett fint slut, anser jag.
Jag försöker nu förtvivlat komma på åtminstone några böcker som vederlägger Karl-Johans påstående att inre och yttre handling sällan avslutas samtidigt men ... ack, jag får visst ge mig. =/
Ja, det skulle väl vara "Tio små negerpojkar" m fl Agatha Christie-deckare då, där mördaren ofta avslöjas i sista kapitlet och boken faktiskt är slut efter det. Då har ofta själva det psykologiska dramat "landat" strax innan dess.