Nu håller jag på att filosofera över prylar. Anledningen till det är att det har slagit mig att man kan bli rånad eller att ens hus kan brinna ner.(Visst jag är inte dum i huvudet, tanken har ju slagit mig tidigare att ens hus kan brinna ner, men jag gick aldrig vidare i frågan) Då(Nu)ställde jag mig frågan vad är viktigast, vad kan jag inte leva utan och vad hade jag klarat mig utan av.
Alla håller nog med mig att samhället idag(och de flesta individer) är för materalistiska. Med begreppet prylar så menar jag, prydnadssaker och grejor som saknar en konkret funktion. Här hemma så har vi en massa prylar och jag är mest av den meningen att de samlar damm och gör ingen nytta. Det är den slutsatsen jag drog när jag upptäckte att ingen skulle sakna dem om vi slängde dem. Jag började för någon tid sen att rensa mitt rum i alla fall på grejor som jag inte behöver (Med ursprungstanken att bara ha det som är nödvändigt och försöka få fram det jag inte ville "leva" utan)och lite till min fasa så upptäckte jag att jag nästan kunde göra mig av med allt jag hade. Det som blev kvar blev min säng. Den använder jag i alla fall varje kväll. :)Resten, var inte nödvändigt för mig i alla fall. När jag försökte närma mig kärnans problem så kom jag fram till att det som betyder mest är min familj och inget annat, sen kommer fotografier och pengar. Har man bara dem så är jag(Kanske enskilt för alla men är inte säker) alltid lycklig så länge de lever.
En av mina tankar som plågar mig nu är: Kan man gå för långt i att skära ner på prylar? Blir man tråkig då eller finns det några uppenbara nackdelar jag inte har sett eller upptäckt?
Även om diskussionen här inte leder någonstans, så insåg jag att jag borde göra säkerhetskopior på alla bilder vi har och lägga i bankfacket.