Läste ett inlägg lite längre ner, kommer inte ihåg vilket, men det fick mig i alla fall att fundera på en sak.
Fantasy är ju, som alla här säkert tycket, en trevlig genre inom litteraturen. Lättsmält, ungefär som en popcorn-rulle med en skön intrig, schysta karaktärer, en lagom dos action, och sist men inte minst så vet man vilka som är goda och vilka som är onda. Det är bara att luta sig tillbaka och beskåda godheten triumfera än en gång. Det duger för mig.
Men nu till det jag kom att tänka på: Det hävdas ofta, mest av fantasyläsare, att det skulle krävas mer fantasi av läsaren att läsa fantasy än annan litteratur. Men ärligt talat, de skämtar va?
Skulle det vara svårare ett föreställa sig Aiel-öknen än Gobi, en orch än en gnu eller Minas Tirith än Rom. Jag har trots allt inte sett något av ovan nämt.
Knepigare blir det inte heller av att fantasyförfattare (läs amerikanska) har en lustig egenhet att beskriva saker och ting till förbannelse. Jag har nog läst femtio sidor om hur torr Aiel-öknen är och minst femtio till om hur fula Orcher är. Det krävs inte mycket till fantasi för att fatta galoppen.
Några som däremot behöver fantasi, och det ska de ha en eloge för, är författarna (igen, läs amerikanska Christina) som lyckas fabulera allt till läsarens bekvämlighet. Allt läsaren behöver göra är ju att luta sig tillbaka och följa med...