Guff skrev: "Några som däremot behöver fantasi, och det ska de ha en eloge för, är författarna (igen, läs amerikanska Christina) som lyckas fabulera allt till läsarens bekvämlighet."
Jag är bestämt trög idag, för det där fattade jag inte riktigt ...
Ibland får man höra att amerikanska författare får betalt per ord. Jag vet inte om det är sant, men misstanken dyker ju upp ibland ... men det kan ju lika väl vara en berättartradition. (Det är ganska märkligt i så fall, med tanke på att Hemingway var amerikan - och det var han som talade om "isbergstekniken". Ha!)
Den "typiskt svenska" romanen är däremot avskalad och knapphändig. Kort-korta stycken och avhuggna fraser är standard.
Jäpp.
Jag kan därför till viss mån hålla med dig, Guff: typisk "amerikansk" fantasy kräver inte särskilt mycket fantasi av läsaren. Särskilt inte om man envisas med att ständigt besöka samma slags värdshus, vifta med samma slags snidade stavar och synliggöra magi med samma slags regnbågsfyrverkeri som man redan gjort 200 gånger. Och, som jag antyder i tråden här nedan, hur många gånger behöver folk hojta "To Camelot!" för att alla ska ha bilden klar för sig ...? Utan 18 miljoner beskrivningar.
Som Beth påpekar, så finns det ju fantasy som är att betrakta som "tungläst" också ... Det där med att ha entydig uppdelning av onda och goda är tämligen ute vid det här laget - ta George Martin till exempel ...
Jag kan inte svara för andra svenska fantasyförfattare, men jag vet åtminstone att min egen skrivteknik följer den "svenska" - icke-fantasy, alltså. Det är mycket ont om beskrivningar i "Svart Eld" vilka INTE har en symbolisk/metaforisk/freudiansk innebörd.
Jag har just läst en roman av Joyce Carol Oates. En ganska märklig läsupplevelse: på ytan var det nämligen en mycket pratig roman om välbesuttna personer i en välbesutten förstad till New York. Och mitt i det ytliga babblet anar man plötsligt stråk av en annan historia, en tämligen bisarr och mörk sådan. Jag blev djupt imponerad.
När det gäller fantasy hävdas det ibland att symboliken där ligger "öppen" och att det hela faktiskt ÄR en resa i människans inre landskap - ingen idé att gräva djupare alltså, eftersom man redan befinner sig under ytan. Berättelsens karaktärer skulle då vara arketyper direkt och "världen" motsvarar då en människa, snarare än människor i en värld. (Alla fattade det där, va?) Det är då orättvist att läsa en fantasyberättelse så som man läser en realistisk roman.
Men jag hävdar ju att man kan utnyttja fantasykonceptet precis som man vill så läsaren ska nog aldrig ha förutfattade meningar om vad en fantasyroman handlar respektive INTE handlar om ...