Nova:
Jag jämförde aldrig fantasyn med "vanlig" litteratur. Det finns naturligtvis mycket lättsmält mainstreamlitteratur precis som det kanske mycket möjligt finns "svårare" fantasy. Jag har bara inte stött på någon än.
Det andra du skriver har nog en poäng. Beskrivningarna i sig är nog nästan själva poängen med fantasy. Vad är det för mening med att hitta på en ny värld om man inte beskriver den? Men vad är det för mening med att hitta på en ny värld alls? Det för ju knappast poängen med berättelsen framåt. Om författaren nu har en poäng med sin berättelse så borde det väl gå att föra fram den i vilken miljö som helst. Eller? Så varför konstla till det med en helt ny värld? Man skulle väl nästan kunna säga att beskrivningarna är ett självändamål. Ett sätt att komma ifrån den dagliga tristessen, och det är ju inget fel med det. Var det inte någon här som slog huvudet på spiken genom att säga något i stil med att fantasy är ett opium för folket?
Beth:
Det var ingen feltolking alls. Inte av ditt inlägg och inte av någon annas heller för den delen. Det var nämligen ingen tolkning alls, utan bara en tankekedja som triggades av ett inlägg här lite längre ner. Hade det varit en tolkning hade jag självfallet refererat till det aktuella uttalandet.
Jag är desvärre inte bekant med Ghormengasttrilogin. Jag har inte läst den, och har tyvärr inte tid att göra det heller under den närmaste framtiden. Skulle du inte kunna förklara vad du menar med att den inte är lättläst?
Vad gäller litteratur som är jobbig att läsa skulle jag säga att det just är sådan som innehåller för mycket beskrivningar i propotion till handling, såväl på som mellan raderna. Man kommer liksom ingen vart. Proust är väl f.ö. nästan gängse accepterad för att vara det jävligaste man kan läsa...
Christina:
Jo, det är nog som du säger tradition som styr det där med omfång på texter. Amerikanska författare har en tendens att vara väldigt grundliga i sin förklaring. Det gäller f.ö. allt de skriver. Jag kom senast i kontakt med en amerikansk linjär algebra-bok som visserligen var helt fantastik om man inte kunde ett dyft om linjär algebra. Däremot var den fullkomligt ohanterlig om man var det minsta bekant med ämnet. Det samma gäller även fantasy; i början av en berättelse kan författaren ägna sig år att förklara världen, med sedan kan han/hon lägga ner det projektet, det blir bara jobbigt i längden.
Guff