Den så kallade fyrtioårskrisen gick mig spårlöst förbi. Rynkor å annat bekymrar mig föga eftersom jag inte är särskilt fåfäng. Däremot börjar jag nog nu uppleva allt det där andra, det med att vara less på sitt jobb och tycka att man inte kommer hinna med allt man skulle vilja och inte ens orkar med det. Men med stigande ålder inser man att livet går i cykler av bättre och sämre tider, något man som tonåring sällan tycks förstå. Man tror att livet är statiskt och att så överdjävligt som det är nu, kommer det alltid att vara.