*filosoferar lite för mig själv*
Har precis gått igenom något av det jobbigaste jag varit med om och det pågick i flera år. Finns de som har hjälpt mig bortom ord men sedan verkar det inte som om många inser att man lär sig med tiden. Tiden är den bäste läraren, men dessvärre dödar den alla sin elever. Kanske det som gör alla så nere?..
Eller är det dagens samhälle som ställer krav som alla kan ge sken av att uppskatta men inte kan leva med. Det beräknas att över 40% av alla arbetare någon gång under en 5 års period framöver kommer att äta antidepprisiva piller en eller flera gånger för att stå ut med stress och en hel del personliga bekymmer som uppstår runtomkring pga av just stressen.
Tonåringar verkar inrikta sig på kärkleks och vänskaps bekymmer samt utseendet. För det finns inte mycket att säga förrutom att tiden löser det. Och mycket goda vänner, sådana som man är stolt över att ha nära sig.
Mitt egna råd är kurator.
För en stund har man en helt opartisk människa som bara är där för att lyssna. Den personen kommer aldrig att berätta för någon, aldrig skapa några rykten, viska hemlisar du vill hålla hemliga för andra eller ens anklaga dig för att vara en dåliga människa. Att få prata av sig är likvärdigt med att en sten lyfts av ditt bröst och du kan gå rakare i ryggen och kan rentav börja bygga upp ett självförtroende och lära känna ditt värde.
Min varning är sprit löser inget (iofs gör inte mjölk det heller) för de små rackarna som kallar sig problem lär sig snabbt att simma. och att läsa sig bort eller drömma om en annan värld, tro mig, det sociala livet försvinner mer än man själv tror. Det är i denna världen vi är i och måste leva.
MvH Nevyn