Man måste skilja på handling och berättarens uppriktighet, tror jag.
Det finns berättelser utan hjärta, där författaren har staplat klyschor (för att det "säljer"?) och fegt hållit sig till ett standardrecept. Sådana böcker har jag inget mer behov av att läsa. Men precis som verkliga livet ibland kan bli "klyschigt", kan även bra berättelser innehålla standardinslag utan att fördenskull genast bli dåliga.
I bra berättelser har författaren använt sitt eget inre öga och berättar uppriktigt och inlevelsefullt om vad han/hon har "sett". Den fattige bondpojken är en arketyp som vi nog aldrig lär tröttna på. Ja, vad spelar det för roll att brasan i värdshuset känns välbekant, så länge som berättelsen verkligen förmår att förmedla dess värme till läsaren? Vad spelar det för roll att pojken är ung och fattig och har fröet till storhet inom sig, så länge jag tror på honom?
Men är precis allt förutsägbart i berättelsen, säger det sig självt att något är fel. Då är det som att träffa en människa som är totalt förutsägbar - man börjar snart ana att det är något lurt, att man i själva verket talar med en skådespelare. Då känner man sig ju mest snopen och lurad. Samma irritation kan jag känna när jag läser något som bara känns som en enda stor efterapning av något annat.