Skämmer ut mig gör jag härmed, med en hastigt improviserad, obalanserad, dåligt rimmad liten dikt. Jag är ingen vidare poet men jag blev lite inspirerad av senaste inläggen om världsbyggen. Och dikter vill liksom alltid ta vägen någonstans så nu överfaller jag detta forum. Hej hopp.
En egen liten värld gjorde jag här
ett väldigt land
större än universum
men allt rymdes i min hand
Där var ett stup så hisnande djupt
att där det tog slut hade vattenfallet glömt
sin väg och föll som ett regn
till - långt därnere - en ensam, blöt äng
En sol, (kanske två, kanske tre?)
och berg så vassa som törntaggar
med stigar som ingen kan se
Jag gjorde en värld med hus utav glas
med tak av löv och vinden till dörr
men sedan kom någon som sade:
- Varför?