Ibland, när jag läse lite enkelspårig fantasy, får jag faktiskt känslan av att de onda är onda för att det roar dem.
Tyvärr förekommer det ju också i verkligheten att folk gör otroligt grymma saker och dessutom verkar njuta av det, men då är man nog sjuk någonstans. För att göra den ondskefulle trovärdig i fantasy, så måste man antingen göra honom till en helt "mörk" varelse eller också göra honom (eller henne) lite galen. Och galenskap kan man säkert hitta intressanta motiv för, såsom taskig barndom ellerm något annat ... :-D
Själv tycker jag att det är mer intressant om man får anledning att tveka om vilken sida man borde hålla på, och särskilt om ens sympatier växlar under historiens gång. Det behövs nog mest att man försöker sätta sig in i vardera sidans tankegångar. Det obegripliga ryggar man inför. Och letar man konflikter - tja, sådana finns det ju på riktigt att inspireras av. Det räcker med att två personer anser sig ha goda skäl till att vilja äga samma föremål eller landbit eller äkta hälft eller ...
I svart-vit fantasy undrar jag ofta vad elakingen ska göra med världen när han har erövrat den, och vad hans underhuggare hade tänkt sig att härska över när de har förstört allting. Men jag gillade faktiskt motivet som de elaka utomjordingarna hade i "Independence Day" - deras livsstil var helt enkelt gräshoppssvärmens. De sög ut allt av värde från planeterna de stötte på, och drog sedan vidare. Ur deras synvinkel gjorde de faktiskt inget fel, men ändå blev de en skoningslös fiende. Så de var elaka, men bara ur deras offers synvinkel.
Exempelvis. Nu blev jag visst lite ostrukturerad igen, ursäkta.