Nu ska du inte vara orättvis mot allersromanerna.
Även i genren som kallas triviallitteratur finns det böcker av skiftande kvalitet. Tyvärr tycker jag att Isfolket, med alla dessa ingredienser, är som en soppa. Okej då för kärlekshistorierna. De är förstås söta ibland, utom när de medverkande själva ska påpeka hur söta de är eller hur fint det är med sex om man gör det på rätt sätt. Men de historiska bakgrunderna är otroligt dåliga, det är liksom noll koll på allt. Och så smetar man övernaturligheter över allting och resultatet får mig att associera till Barbie i Svansjön. Sandemo kan faktiskt skriva bra när hon anstränger sig, men när det är dåligt är det faktiskt så dåligt att jag undrar hur mycket sämre det kan bli.
Har jag läst böckerna? Jadå, flera stycken. Men mest för att jag och en kompis suttit och gjort oss j-igt lustiga över dem och hon avslöjade att hon hade hela serien i en kasse i garderoben. Sedan läste vi tillsammans och hade vansinnigt roligt åt den analfabetiske sjuttonåringen på 1600-talet som skulle "förbättra villkoren för barnen i arbetslivet" och den lilla knähunden på 1800-talet som visade sig vara en allvetande intelligens från yttre rymden och därmed kunde lösa ett problem som huvudpersonerna trasslat in sig i ... Jag hade inte fått till det bättre om jag velat skriva en vansinnig parodi. Det är som 2bc fast på fullaste allvar ...
Usch, jag blir på dåligt humör av att skriva detta. I mina mörkaste stunder känner jag att jag kanske också skriver sådan här litteratur egentligen, fast jag inte märker det själv. *ryser*
Men Sandemo kan skriva rätt bra när hon väl får till'et, det är det som är det jäkliga. Jag misstänker att Isfolket-böckerna har drivits fram under ett på tok för högt tempo.