Äventyret börjar
"Då plötsligt vadå?" sa Merrin och tog en ny tugga av äpplet.
"Det är det jag inte vet," sa Edvin och såg sig om. Omkring dem föll skymningen över det fuktiga fältet, som redan låg harvat och färdig sått trots att det var tidigt på våren. Gamle Ugul som ägde fältet var den flitigaste och raskaste bonden i hela Lugnby, trots att han var tredje äldst i hela trakten.
"Drömmen slutar alltid där," sa Edvin allvarligt. "men jag tror att det var här det hände, en gång för kanske femtusen år sedan."
"Äh du fantiserar alltid så mycket." grymtade hans vän Pirrin som inte hade någon fantasi alls utan alltid stod stadigt på jorden med sina mycket stadiga och stora fötter, nu djupt förankrade i Uguls lera.
"Jo men jag tror att det finns någon betydelse i drömmarna," envisades Edvin. "Jag drömmer samma sak ideligen och jag tror att det är något slags minne från fornstora dagar som hemsöker mig. Jag var säkert en stor hjälte som stred mot ondskan och det här var slagfältet där vi vann vår stora och bittra seger. Ni ska se att det snart kommer att hända något. Rätt som det är kommer det någon mystisk krigare till Lugnby och säger att vi är utvalda till att rädda världen en gång till och då måste vi följa med, förstår ni. Då är det säkert oss och ingen annan det hänger på."
"Neej," gnällde Pirrin, "Tänk vad otrevligt det skulle vara. Då skulle vi kanske vara tvungna att resa jättelångt och hälsa på kungar och sånt där, kanske få uppleva spännande äventyr och gifta oss med vackra prinsessor. Usch, det låter jobbigt. Jag vill bara stanna här i Lugnby och gifta mig med Gagga-Maja och harva åkern jag också, i sjuttio år eller så."
"Jag tror inte på dina drömmar, Edvin," sade Merrin och flinade på det vanliga sorglösa viset. "Jag drömmer minsann om Bimbo Vagger varje natt och inte är det sant för det. Tyvärr."
Eftersom alla tre pojkarna brukade drömma om Bimbo Vagger, egendomligt likartade drömmar dessutom, blev de nu alla mörkröda i ansiktet, och det var tyst en stund. Sedan harklade sig Edvin.
"Nu måste vi nog gå hem. Du ska ju passa barnen, Merrin, och far blir arg om jag glömmer att mata kycklingarna igen. Om det nu är min far, förresten. Tycker inte ni att jag liknar någon annan?"
"Vem då?" sade Merrin och Pirrin med en mun.
"Någon främling," sade Edvin förargat. "Någon ni aldrig har sett, förstås. Jag har alltid känt mig så annorlunda. Det är inte bara drömmarna ..."
"Jo, men det kan nog stämma." sa Pirrin lydigt, fast hans fantasi inte hade räckt till för att föreställa sig någon han aldrig hade sett. (Merrin hade fortsatt att tänka på Bimbo Vagger eftersom han lätt blev uttråkad av Edvins konstiga prat.)
De tågade tillbaka in i Lugnby, där afton vilan började sänka sig. Byn var otroligt idyllisk och det lyste vänligt i alla små fönster. Alla de mötte nickade och log för i Lugnby var allt verkligen mycket lugnt och trevligt. Ingenting hände någonsin där - förutom att några främmande svarta kråkor flugit några varv över Edvins hustak häromveckan och skrattat hest vilket inte var precis så som kråkor brukar göra - och ingen väntade heller att något någonsin skulle hända. Därför var alla väldigt nöjda och glada och man antog att denna ordning skulle så förbli till tidernas ände.
"Ibland," sa Edvin fundersamt medan de gick bygatan fram, "tror jag att den här konstiga känslan har att göra med den där mystiska kniven jag knyckte från den där skelögde gårdfarihandlaren, om ni minns."
"Den där kniven med trollrunor på bladet?" sa Pirrin. "Usch, har du kvar den? Lovade du inte din mamma att slänga bort den?"
"Det gjorde jag," sa Edvin och stirrade ut mot Uguls fält. "men det var då jag började drömma - så jag grävde upp den ur fältet igår. I drömmen använder jag den för att slåss med, mot de där omänskliga, skrikande monstren ... "
Pirrin rös och såg sig om, och Edvin tänkte på sin konstiga kniv och rös han också. Merrin såg rakt fram och tyckte sig för några ögonblick se en underlig, mörk gestalt på vägen, och då rös även han så att tänderna klapprade.
Det var alldeles för lugnt i Lugnby ikväll.
Några timmar sedan traskade Edvin in i den lilla jordkullen där han och hans far bodde. I en djup fåtölj satt hans far, en ganska kort och tjock man med håriga fötter och rökte på en stor pipa. Det där med håriga fötter var en av anledningarna till att Edvin kände sig utanför. Olikt alla sina släktingar var han lång, mycket längre än alla andra i trakten förutom Merrin och Pirrin, och dessutom var hans fötter kala. Inte helt kala dock, längst ut på den högra lilltån fanns ett litet förkrympt hårstrå, men det räknades knappast. Edvin satte sig i en av de djupa fåtöljerna och plockade upp sin favorit bok, Jairn Vittodles Planterings tips. Ute ifrån köket ropade hans moder att om han och fadern ville ha morötter i soppan som hon just lagade till så fick de minsann gå ut och hämta några själv.
"Har du matat kycklingarna pojke?" undrade Edvins far barskt.
"Ja far,? svarade Edvin. Han var nämligen en mycket lydig pojke. Plötsligt knackade det på dörren.
"Vem kan det vara så här sent?" tänkte Edvin och gick och öppnade dörren. Utanför stod en lång man i grå mantel och spetsig hatt med en lång stav (som såg magisk ut) i handen. Edvin tog ett steg bakåt för att släppa in mannen, men innan han hann hälsa honom skrek modern till bakom honom. Endast en mycket hastig instinkt fick honom att slänga sig ur vägen när grytan med soppa kom flygande genom luften. Främlingen hade dock inte lika mycket tur och fick grytan i pannan och all het soppa över sig. Med en duns sjönk han ihop på golvet. Edvins far kom raskt på fötter.
"Vad gjorde du sådär för?" undrade han och såg misslynt på sin middag som just nu rann ur främlingens långa skägg ner på golvet.
"Öööh, han är en ond trollkarl. Jag känner igen onda trollkarlar när jag ser dom ska ni veta." Modern verkade mycket överraskad och lite rädd.
"Du har väl inte träffat honom förut? T.ex. när jag och Edvin var borta i tre månader och sålde kycklingar i Broby?" undrade Edvins far misstänksamt.
"Äsch, det är ju bara en gammal vandrings man ser ni väl!" sa Edvin glatt samtidigt som han hjälpte främlingen upp från golvet. Mannen stönade högt och slickade soppa från läpparna. Han såg sig disorienterat om i rummet och sken upp när han fick syn på Edvins mamma.
"Elfina!" utbrast han glatt. En sträng blick och en spark på smal benet tystade honom innan han hann fortsätta.
"Varför har du kommit hit till Lugnby främling?" undrade Edvin, som var riktigt nyfiken nu. Den gamle mannen kastade en sista blick på Elfina (och blinkade till henne när ingen såg). Han rätade på ryggen och vände sig majestätiskt, nåväl, hyfsat majestätiskt med tanke på att han hade champinjoner i skägget, mot Edvin.
"Du Edvin har fått tag på Härskardolken. Den är en av Sju av de dolkar som smiddes av gudarna. Den är mycket mäktig och kontrollerar de andra dolkarnas makt. Nu är den onde Bal´sauron lös från sitt fängelse och han är ute efter den. Redan nu jagar de Mörka Skyttarna efter den. Vi måste genast ge oss av till domesvalget och förstöra den."
"Mörka Skyttar? Trams, pojken stannar.." Elfina avbröt hastigt maken.
"Tjaa, om det gäller hela världens framtid måste vi ju låta pojken åka. Du ser ju att han vill. Vi kn inte hålla honom kvar här i hela hans liv." Edvin han inte säga något förrän hon hade schasat ut både honom och den gamle mannen på trappen.
"Var försiktig och bli inte förkyld." sa Elfina och slängde igen dörren.
"Det är fortfarande krut i henne", sa mannen och vände sig mot Edvin. "Nu ger vi oss iväg. Jag heter Landalf förresten. Jag antar att du vill ha dina vänner med på äventyret? Bra, nu måste vi skynda oss, de Mörka Skyttarna jagar redan." Edvin ryckte på axlarna och såg efter Landalf som redan var på väg bort längs stigen.
Han undrade försynt om det inte var något han glömt och skyndade därefter efter honom.