Några timmar sedan traskade Edvin in i den lilla jordkullen där han och hans far bodde. I en djup fotölj satt hans far, en ganska kort och tjock man med håriga fötter och rökte på en stor pipa. Det där med håriga fötter var en av anledningarna till att Edvin kände sig utanför. Olikt alla sina släktingar var han lång, mcyket längre än alla andra i trakten förutom Merrin och Pirrin, och dessutom var hans fötter kala. Inte helt kala doch, längst ut på den högra lill tån fanns ett litet förkrympt hårstrå, men det räknades knappast. Edvin satte sig i en av de djupa fötljerna och plockade upp sin favorit bok, Jairn Vittodles Planterings tips. Ute ifrån köket ropade hans moder att om han och fadern ville ha morötter i soppan som hon just lagade till så fick de minsann gå ut och hämta några själv.
"Har du matat kycklingarna pojk?" undrade Edvins far barskt.
"Ja far,? svarade Edvin. Han var nämligen en mycket lydig pojke. Plötsligt knackade det på dörren.
"Vem kan det vara så här sent?" tänkte Edvin och gick och öppnade dörren. Utanför ståd en lång man i grå mantel och spetsig hatt med en lång stav (som såg magisk ut) i handen. Edvin tog ett steg bakåt för att släppa in mannen, men innan han han hälsa honom skrek modern till bakom honom. Endast en mycket hastig instikt fick honom att slänga sig ur vägen när grytan med soppa kom flygande genom luften. Främlingen hade dock inte lika mycket tur och fick grytan i pannan och all het soppa översig. Med en duns sjönk han ihop på golvet. Edvins far kom raskt på fötter.
"Vad gjorde du sådär för?" undrade han och såg misslynt på sin middag som just nu rann ur främlingens långa skägg ner på golvet.
"Öööh, han är en ond trollkarl. Jag känner igen onda trollkarlar när jag ser dom ska ni veta." Modern verkade mycket överraskad och lite rädd.
"Du har väl inte träffat honom förut? T.ex. när jag och Edvin var borta i tre månader och sålder kycklingar i Broby?" undrade Edvins far misstänksamt.
"Äsch, det är ju bara en gamal vandrings man ser ni väl!" sa Edvin glatt samtidigt som han hjälpte främlingen upp från golvet. Mannen stönade högt och slickade soppa från läpparna. Han såg sig disorienterat om i rummet och sken upp när han fick syn på Edvins mamma.
"Elfina!" utbrast han glatt. En sträng blick och en spark på smal benet tystade honom innan han han fortsätta.
"Varför har du kommit hit till Lugnby främling?" undarade Edvin, som var riktigt nyfiken nu. Den gamle mannen kastade en sista blick på Elfina (och blinkade till henne när ingen såg). Han rätade på ryggen och vände sig majestätiskt, nåväll, hyfsat majestätiskt med tanke på att han hade champinjoner i skägget, mot Edvin.
"Du Edvin har fått tag på Härskardolken. Den är en av Sju av de dolkar som smiddes av gudarna. Den är mycket mäktig och kontrollerar de andra dolkarnas makt. Nu är den onde Bal´sauron lös från sitt fängelse och han är ute efter den. Redan nu jagar de Mörka Skyttarena efter den. Vi måste genast ge oss av till domesvalget och förstöra den."
"Mörka Skyttar? Trams, pojken stannar.." Elfina avbröt hastigt maken.
"Tjaa, om det gäller hela världens framtid måste vi ju låta pojken åka. Du ser ju att han vill. Vi kn inte hålla honom kvar här i hela hans liv." Edvin han inte säga något förrän hon hade schasat ut både honom och den gamle mannen på trappen.
"Var försiktig och bli inte förkyld." sa Elfina och slängde igen dören.
"Det är fortfarande krut i henne sa mannen och vände sig mot Edvin. "Nu ger vi oss iväg. Jag heter Landalf förresten. Jag antar att du vill ha dina vänner med på äventyret? Bra, nu måste vi skynda oss, de Mörka Skyttarna jagar redan." Edvin ryckte på axlarna och såg efter Landalf som redan var på väg bort längs stigen.
Han undrade försynt om det inte var något han glömt och skyndade därefter efer honom.