Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Favorit i repris - 2bc

Emil! Det är inte nyttigt för dig att vara uppe så sent...
Tydligen.

Du postade exakt samma som jag postat :P
Bara så du vet...
/Eowyn

Märkliga drömmar (kapitel 2)
I en skogdunge,inte långt därifrån, satt en vindpinad vandrare och värmde sina knotiga fingrar över lägerelden.
Hans ansikte var hårt,som vore det mejslat ur granit och de isblå ögonen glimmade i eldens sken.
Vid hans sida vilade en vit varg nosen mot tassarna medan den betraktade den spräckliga ugglan som cirklade runt deras läger.
?De borde vara här snart.? muttrade Langorn. Hans varg instämde med ett lätt morrande läte.
Langorns blickar sökte den kretsande ugglan.
?Ser du något??
?Bara en massa skator.? svarade fågeln och slog sig ned i en hög tall.
?Skator i natten. Det är oroväckande. Vad kan det betyda??
Han hann inte fundera mer över den saken, för i samma ögonblick steg en grönklädd alv fram bakom tallen som fågeln slagit sig ned i. Han torkade bort något vitt från axeln och kastade ilskna blickar mot ugglan.
?Lego-Klas! Hur länge har du varit här??
?Länge, alldeles för länge.? svarade alven och blängde åter på ugglan medan han nervöst fingrade på sin båge.

När han kom ut ur huset blev han först stående.
Det rörde sig i sidled.
Han rörde sig inte.
Nog rörde det sig i sidled. Tanken fascinerade honom och han kom att tänka på att något kunde röra sig i sidled.
Det rörde sig i sidled. Han försökte koncentrera sig på det och bestämde sig för att det nog rörde sig det i sidled alltid.
Det rörde sig i sidled. Tanken malde allt kraftigare runt i huvudet nu.
Det rörde sig i sidled. Han var nu djupt fascinerad, hur kunde något röra sig i sidled? Han bestämde sig för att han skulle säga det till det, att det rörde sig i sidled alltså. Nej han skulle säga det till allt som rörde sig i sidled. Det var ett problem. Ja det var det helt klart, det rörde sig i sidled. Hur skulle han kunna röra sig i sidled? Något började trycka upp i hans tankar, hur skulle han röra sig i sidled? Han måste ju röra sig i sidled för att säga till det att det rörde sig i sidled. Hur skulle han som blott var en sån som inte kunde röra sig i sidled röra sig i sidled? Han beundrade allt som kunde röra sig i sidled. Men för att säga det måste han ju röra sig i sidled. Allt hängde på det att han rörde sig i sidled.
Något rörde sig i sidled, inte det där som rörde sig i sidled utan något annat. Det kom mot honom genom att röra sig i sidled. Han började bli desperat, allt rörde sig i sidled. Han försökte koncentrera sig på det, men det rörde sig i sidled. Han kunde ju inte röra sig i sidled. Blicken skrapade över det nu, försökte följa med i sidled. Men den kunde ju inte följa med i sidled. Men han var säker på att den gjort det. För en kort stund hade den följt med i sidled. Den kunde inte följa med i sidled. Inget kunde följa med i sidled, utan det fantastiska som rörde sig i sidled. Tanken malde. Han kunde inte röra sig i sidled han var inget sådant. Inget av detta fantastiska som rörde sig i sidled. Han var helt säker på det, han hade inte rört sig i sidled.
Inte han. Han var inte det, det som rörde sig i sidled. Tanken malde, var han det. Han var säker på att det inte var så. Helt säker. Han kunde inte röra sig i sidled. Något sa honom att det var så. Att det måste vara så. Han måste röra sig i sidled. Det förväntades av honom. Han visste det.
Rader av det som inte rörde sig i sidled fanns där. Det kunde inte finnas där det rörde sig ju inte i sidled. Men ändock fanns det där. Det skrek åt honom. Han förstod inte vad det skrek. Men han visste att det hatade honom. Varför skrek det? Varför hatade det honom. Men det rörde sig inte i sidled. Det kunde inte hata honom. Bara det som rörde sig i sidled kunde hata, bara det som rörde sig i sidled kunde finnas. Han rörde sig inte i sidled. Det krävde det. Det krävde att han rörde sig i sidled. Han såg det mellan det, det som rörde sig i sidled. Det skrek åt honom att han måste röra sig mot det. Men han kunde inte, han var inte det. Han försökte skrika, skrika att han inte kunde han var bara intet, det som inte kunde röra sig i sidled. Han försökte, han kunde inte röra sig i sidled. Han skrek. Det krävde det, allt hängde på det. Han skrek.

Något skakade honom.
?Sidled, det rör sig i sidled. Jag kan inte, inte det, rör sig i sidled. Tysta jag kan inte, inte det. Sidled, varför något rör sig i sidled. Sidled allt. Rör?
Vakna vi måste iväg
?sidled?vakna vi har bråttom ?allt?
Vakna.
Edvin slog upp ögonen, och överväldigades av mörker. Han försökte skärpa blicken och såg konturerna efter något som rörde sig, han skrek. En hand trycktes hårdhänt över hans mun och han rycktes upp på fötter. Vi har ont om tid vi måste iväg. Han försökte samla tankarna samtidigt som han drogs iväg .
Han ragglade till och slog i knäet i något hårt samtidigt som några andra figurer uppenbarade sig framför honom. Han försökte samla tankarna och plötsligt mindes han. Han mindes Landalf. Någon av figurerna måste vara Landalf. Den ena figuren tog plötsligt ett steg fram och han kände igen Pirrin.
?Du ska också med ser jag?, sa Pirrin med ett brett flin.
Edvin lyckades klämma ur sig ett lågt stönande som svar.
"Är Couvenante också här?"
En skugga lösgjorde sig och en sur röst sade "Jag är ingen hjälte. Absolut inte."
Den sista skuggan som Edvin trodde var Landalf sa plötsligt:
?Vi måste iväg, vi har bråttom.? Han började röra sig men stannade plötsligt upp och tillade:
?Har ni några märkliga drömmar bör ni berätta dem för mig.? Han vände sig om och började gå.


Missa inte nästa kapitel, "Mannen i den stärkta manteln"!


Namn: Märkliga drömmar - kap.2
E-post:
Tid: 14:58
Datum: 2004/05/03