Och äventyret fortsätter att spåra ur :D
Paddan-Ollum
När sällskapet kom in i staden merrflaesk så var luften tät av brand rök. Landalf mumlade några ohörbara ord och gjorde några konstiga gester med händerna, och luften började dra ihop sig i en spiral liknande grej som vart större och större och gick snabbare och snabbare. Ut ur ett av det brinnande husen rusade en hoppkurad gestalt som såg tyngd ut av en av en osynlig börda,
?Vin-rends!? ropade Landalf och tappade koncentrationen över sin besvärjelse. Ur spiralen började det att flyga blixtar som klöv husen och oturligt nog också Vin-Rends som dog på fläcken...Efter att blixtarna hade börjat avtagit så samlades den lilla skaran runt den resterande kroppen som hade tillhört Vin-rends.
Landalf den Lila böjde sej ner mot sin bortgångne släkting och famlade mot den synes kala halsen, men när han lyfte handen igen så såg resten av gruppen att han höll i ett halsband. Lego -klas flämtade:
?Är det där vad jag tror det är??
?Det beror på vad du tror.? svarade Landalf. Alla hade sina aningar om om det konstiga smycket som blev osynligt när man hade det på sej!!!
De kom fram till en bro som alla utom Landalf hade gått över när en varelse skimrade till i luften. Landalf ställde sig i vägen och sade:
?Här kommer du inte förbi du skuggans avkomma!? Men varelsen buttade till den store trollkarlen som tappade balansen och föll över bron och försvann i mörkret.
Vännerna var chockade. Vad skulle de göra nu. Landalf hade ju varit deras obestridde ledare och vem av dem skulle vara värdig att ta upp hans fallna mantel? Polly var hysterisk och flaxade runt i cirklar, vargen ylade, och de andra stod och stirrade stumt ner i avgrunden. Langorn var den som tillslut tog till orda.
?Han var en stor man. Låt oss fortsätta på den väg han stakat ut åt oss.?
Vännerna tittade chockerat på honom och sedan ner i avgrunden och Pirrin sa med ömklig röst:
?Måste vi??
?Pappskallar!? utbrast Langorn. ?Jag menade inte dit, utan dit.? Han pekade mot något i fjärran.
?Vart?? frågade Lego-Klas och kisade mot horisonten.
?Jag vet inte,? suckade Langorn, ?Men vi var väl på väg någonstans,eller...?
I samma stund fick han syn på en liten pojke som kom vandrande emot dem. Han hade en underlig självlysande giftgrön kula i handen. När han kom fram till dem sträckte han fram kulan mot Edvin och sa: ?Villnått!?
?Vad vill han?? sa Edvin förvirrat.
?Något,? svarade Langorn, ?Jag tror att det är bäst att vi tar honom med oss.?
?Jag tror förresten att vi ska besöka den fördolda skogen. Det finns en häxkvinna där som jag tror kan ge oss de råd vi så väl behöver?.
?Villnått,? sa pojken igen och försökte ge glaskulan till Pirrin istället. Pirrin skakade förskräckt på huvudet och stoppade händerna i fickan.
?Bra,? sa Langorn. ?Jag tror inte vi bör röra den innan vi vet vad det är,och vad han vill.?
Efter fem veckors irrande var de äntligen framme vid den fördolda skogen.
Åtminstone trodde de det. Det var lite svårt att veta säkert eftersom den var fördold.
Snart fann Lego-Klas en väl dold stig som uppenbarligen ledde in i den väl dolda skogen? Polly, som efter en lång natts spaning i ett träd utanför lägret var trött som en blå kantarell i mars, låg och sov i Langorns ryggsäck. De andra medlemmarna av den lilla gruppen var även de mycket utslitna, men fast beslutna att slutföra vad deras fallne ledare påbörjat. När de kommit en bit in i den väl dolda skogen tyckte sig Edvin höra något bakom sig, han lutade sig mot Langorn och frågade tyst om han också märkt det och om han visste vad det var.
?Det där, min vän, är samma monster som knuffade ned Landalf för det där stupet?? svarade han med uttråkad röst, ?Det var ju ingen som ville döda det, vi fortsatte ju bara färden som om inget hade hänt.?
?Jo, javisst, det stämmer, jag hade helt glömt bort det,? svarade Edvin, ?Låt oss ge honom ett namn!?
?Vad sägs om Paddan-Ollum?? föreslog Pirrin som hört vad de pratat om.
?Visst, det låter på något sätt mycket passande,? sade de båda andra med en röst.
?Vad tycker ni?? undrade Langorn, ?ska vi döda honom??
?Nä, vi låter honom följa efter oss ett tag till.? tyckte Edvin.
?Ok, då säger vi så,? sade Langorn, ?han håller sig ju så fint i bakgrunden, trots allt?