Den andra häxan
Mitt i natten vaknade Pirrin av att något hade stört hans drömmar. Elden, som nu bara glödde, utgav ändå en lagom värme. Pirrin blinkade sömnigt med ögonen och fick plötsligt se en mörk skugga röra sig i lägret.
I glödens svaga sken kunde han urskilja något som liknade en dolk. Skuggan, som inte var medveten om Pirrins ögon, stannade brevid den sovande Lego-Klas.
Där höjde den dolkhanden och skulle precis hugga när Pirrin skrek till.
Lego-Klas vaknade och rullade som av en reflex åt höger och dolken stötte i marken.Dom andra hade vaknat och Langorn kastade sig över figuren. De brottades lite men Langorn, som var en stark man, tryckte ner inkräktaren i marken. Landalf drog av kåpan från sin fiendes huvud.
"Couvenante!?"
"Couvenante"!?" Hela sällskapet flämtade till i förvåning.
"Varför gjorde du så?" undrade Edvin med andan i halsen.
Couvenante knep bister ihop läpparna och blängde på dem.
"Det kan bara finnas en förklaring," sa Langorn, "Hon måste vara en av Bal´Saurons spioner."
"Självklart," muttrade Pirrin, "Varför skulle hon annars följa med ut på äventyr. Vad ska vi göra med henne? Och varför tänkte hon mörda Lego-Klas?" Lego-Klas flinade självbelåtet.
"Hon ansåg nog att jag är den farligaste i gruppen och därför måste dödas först."
Langorn kom hastigt på fötter.
"Du din lilla mes? Om hon ville döda den farligaste skulle hon självklart döda mig!"
Lego-Klas knuffade argt till Langorn på bröstet, men innan bråket han trappas ännu mer upp avbröt Landalf dem.
"Nu tar vi och lugnar ner oss lite grann," sa han, "taktiskt sett borde hon ju döda mig eftersom jag är den enda som kan använda magi." Han slängde en hastig blick mot Vin-Rends.
"Jag ska nog ge dig för att avända magi, jag!!!!!" vrålade han och började mässa hysteriskt. Alla skrek i mun på varandra.
"Det är jag som hittade dolken!" vrålade Edvin.
"Jag kan träffa en fluga på 800 fots avstånd med en pil!" skrek Lego-Klas till Langorn.
"Bara om den är stor som en elefent!" vrålade denne tillbaka. Samtidigt hade även Landalf börjat mässa på en besvärjelse. Det verkade som om alla skulle börja slåss med varandra när som helst när Pirrin plötsligt vrålade med sina lungors fulla kraft:
"Sluta! Couvenante rymmer!" Hela sällskapet vände sig mot hållet han pekade mot och såg henne springa i zick-zack fram emellan tallarna med kjolarna upphissade till knäna. Vin-Rends och Landalf pekade samtidigt på henne och ropde ut några magiska ord. Allt zappade till framför ögonen på Edvin och han kände sig illamående. Plöstligt var allt jätte-stort och han själv kände sig slemmig. Åtta paddor tittade förvånat på varandra. "Ojdå!" kväkte Landalf och Vin-Rends i mun på varandra.
?Jaha, och vad har vi här då?? hördes en röst säga och fram klev en jättelik kvinna. Ja, egentligen var hon kanske inte jättelik men i jämförelse med dem var hon dock ganska stor.
?Åtta paddor! En av dem verkar dessutom väldigt bekant.?
Hon tittade på Landalf och lade huvudet på sned.
?Att du vågar dig tillbaka efter alla dessa år? Egentligen borde jag koka paddsoppa på er. Tänk, fyrahundratrettiofyra år. Det är en ganska lång tid.?
Paddan Landalf tittade ned i backen och rodnade lätt. Han försökte säga något ursäktande men det lät mest som ett kväkande.
?Visste du ens att jag var havande när du lämnade mig? Det är kanske dags att introducera dig för din son. Wilgot! Wiilgooot!?
Fram kom ett för vännerna mycket bekant monster fram. ?Men Wilgot, har jag inte sagt att du inte får leka med magin. Bli nu genast dig själv igen så att jag kan presentera dig för din far.?
Vännerna såg hur monstret åter förvandlades till den lilla pojken. Han som hade velat "nått".
?E min pappa en padda?? undrade Wilgot förvånat.
?Bland annat,? sa häxan.?Dessutom en fårskalle, en åsna och en outhärdlig träbock. Nåväl, följ med mig hem så får jag väl koka ihop något som som får er att bli era vanliga jag igen. Inte för att jag bryr mig om dig", hon blängde på Landalf, "men jag tycker mig ha förstått att ni har ett viktigt uppdrag att utföra och ska ni ta er till Domesvalget som paddor lär ni aldrig komma fram. Kom med nu!?
Hon började gå mot huset och åtta paddor hoppade lydigt efter henne.
Väl framme i stugan började hon rota i sina hyllor.
?Få se nu. Var ställde jag flaskan med drakmjölk. Ah, där är den. Wilgot, kan du kila ner i källaren och hämta en säck med Managryn??
Wilgot kilade raskt iväg och kom snart tillbaka med en säck med rosafärgade gryn som häxan hällde ner tillsammans med den kokande drakmjölken i en svart järnkittel.
?Blir det gröt? Jag älskar gröt!? sa Wilgot.
?Inte till dig, din dumbom.?
En stund senare satt de åtta paddorna samlade runt en stor grötskål med rosafärgad managrynsgröt.
?Måste vi äta?? kväkte Edvin. ?Det ser äckligt ut.?
?Jag skulle rekommendera det.? sa Landalf buttert. ?Om du inte vill vara padda resten av ditt liv.?
Edvin tog en försiktig tugga. Förvånande nog smakade det riktigt gott. Nästan som mors gröt där hemma. Han kom på sig själv med att längta hem och det var inte sista gången han önskade att han suttit hemma vid mammas köksbord i Lugnby igen. Han hann inte tänka så mycket mer förrän han började känna sig konstig igen. Som om skinnet varit för trångt och vips var han samma gamla Edvin som han varit innan. När de andra sett Edvins förvandling var de själva inte sena att kasta sig över gröten.
?Nå min vän.? sa häxan och vände sig mot Landalf. ?Nu har jag gjort mitt. Jag har tagit hand om vår son i fyrahundratrettiotre år. Nu är det din tur att ta över hans uppfostran.?
Hon sträckte sig efter kvasten som stod lutad mot den öppna spisen och innan någon hann säga kvastskaft, hade hon grenslat den och flugit ut genom den vidöppna dörren.
?Jaha, och vad gör vi nu då?? undrade Edvin buttert.
?Jag för min del,? sade Lego-Klas, ?tycker att vi ska börja gå mot det där Domesvalget någon gång.?
?Bra idé!? ubrast Landalf eutusiastiskt. ?Det ligger ditåt.? Han gjorde en otydlig gest.
?Icke!? protesterade Langorn. ?Det där är öster, och där ligger endast de förlorade kungarikerna Ta-La-Exror och Gly-Oyë.?
?Jag som alltid har trott att Ta-La-Exror och Gly-Oyë sjönk i havet i söder,? sa Lego-Klas. ?I öster ligger den stora staden Wen Kroy och...?
?Det där är i vilket fall som helst inte öster, och vi ska ändå mot norr!?
Under tiden som detta "samtal" utspann sig mellan gruppens ledergestalter hade en mycket obehaglig känsla börjat vakna i Edvins maggrop...
?Eh, killar...? började han.
Rösten var så illvarslande att Landalf släppte greppet om Lego-Klas hals och Langorn ställde ner grytan som han tänkt drämma till någon i huvudet med.
?Jo, den där dolken som vi ska förstöra... Jag glömde den hemma.?
?Du gjorde v a d!?? exploderade Landalf.
?Ja, du ska inte säga nåt, vad har du åstadkommit hitills...?? muttrade Edvin surt. ?Dessutom var det ju du som hade så bråttom.?
Landalf hade tillräckligt med skam i kroppen för att se något generad ut.
?Nå, det är inget att bråka om!? bestämde Langorn. ?Vi får helt enkelt gå tillbaka till Lugnby.?
Surmulet trängde sig sällskapet ut genom dörren och började gå mot skogsbrynet varifrån de kommit. Den enda som såg nöjd ut var Wilgot. Han hade tagit den åskmolnsliknande Landalf i handen och traskade nu glatt på brevid sin far.
?Pappa!? sade han då och då, i det att han såg upp mot trollkarlen med ett uttryck av trygg förvissning i ansiktet.