Prins Eo-Galei
Efter ett par timmars gående var det dags att ta rast och äta litet. De andra började förbereda en gryta, men Edvin, som kände sig lite illa till mods över det där med dolken gick i stället och satte sig vid en gran på andra sidan gläntan. Där ägnade han sig åt att riva upp gräs och drömma bitterljuva drömmar om att vara hemma. När det slog honom att han snart s k u l l e vara hemma blev tankarna i fråga mindre ljuva och istället alltmer bittra.
För att tänka på något annat började Edvin peta på ett spindelnät med en pinne. Spindeln som konstruerat nätet hade precis lyckats fånga en myra i sin skapelse, och den arma varelsen vred sig nu desperat för att komma loss, med fastnade i och med sina ansträngningar ännu hårdare i nätet.
"Den där myran är precis som jag", tänkte Edvin. Varför visste han inte, men bra lät det i alla fall.
Plötsligt råkade han trycka lite för hårt med pinnen på nätet, och de fina maskorna trasades sönder. Myran tumlande ned på marken och spindeln, som närmat sig sitt byte med lysten blick, såg märkbart harmsen ut.
Ögonblicket efter satt en ung man med märkbart konungslika drag på marken brevid Edvin och torkade spindelnät från håret. Edvin blev så förskräckt att han hoppade högt.
?Hys ingen fruktan främling!? sade den unga mannen med överdrivet svulstigt tonfall (i alla fall överdrivet slulstigt för att sitta på marken i en regndrypande skog).
?Jag är prinsen Eo-Galei, och min far är härskare över denna skog! Som tack för att du räddat mitt liv skall jag ge dig en oskattbar gåva, nämligen denna!"
Eo-Galei drog fram ett ruttet löv ur sin bröstficka.
?Eh, jaha?? sade Edvin och såg undrande på det ruttna lövet i sin hand.
?Det är en magisk skog'angreal,? berättade prinsen. ?Skulle det komma en stund av yttersta nöd och du behöver kontakta mig behöver du bara titta ned i skog'angrealen och viska mitt namn. Jag kommer att höra! Men var försiktig, det finns fler än jag som lyssnar till världens viskningar, och alla är inte lika fredligt inställda!?
Med denna varning försvann Eo-Galei i ett imponerande rosa rökmoln. Kvar satt Edvin och beskådade lövet.
"Märkligt.." tänkte han och tittade på lövet. Edvin satt kvar en stund och tittade på lövet.
"Märkligt.." tänkte han och tittade närmare på den besynnerliga ådringen. Dessutom verkade det som om lävet bara hade en kant; den vred sig runt, och runt, och, runt, och....
Plötsligt tycktes det Edvin som om han stod i ett stort rum någonstans högt uppe. Framför honom stod en högrest, blek man, klädd i den svartase skrud och med långt, svart hår vällande ned på golvet bakom. Hans ena öga stirrade oseende ut i intet men det andra tittade på Edvin med ett allt annat än vänligt uttryck i ansiktet. Hela uppenbarelsen stank av ren och oförfalskad ondska.
Mannen, även om varelsen inte kändes helt mänsklig utan mer lik något man hittar under en höna som varit död aningen för länge, lyfte på handen och vinkade fridfullt till Edvin, och med ett ryck....
...var han tillbaka i skogsgläntan. Med ett skrik av renaste fasa kom Edvin på fötter och sprang bort till resten av sällskapet.
När han lugnat ned sig en smula och berättat om det inträffade såg alla mycket oroliga ut.
?Det måste ha varit den onde Bal'Sauron själv du såg,? sade Landalf. ?Du får på inga vilkor använda den där skog'angrealen något mer, och...?
Han avbröts av att en ung kvinna med långt, blont hår och stora bröst kom instormande i gläntan med en stor packning på ryggen. Edvid och Pirrin kände omedlbart igen henne.
?Bimbo Vagger!? flämtade de unisont.
?Vad gör du här?? la Edvin till.
?Vad tror du?? skrek Bimbo och gav honom en örfil. ?Jag har följt efter er i nästan ett månvarv, era idioter!?
?M-men varför?? stönade Edvin.
?Därför att jag älskar dig såklart, din kluns!? Bimbo sparkade till Edvin mellan benen.
Edvin föll på knä. Smärtan i skrevet var påtaglig.
?Aaaaaaaaaaajjje! Varför gjorde du så!!? skrek han. Bimbo böjde sig mot han. Edvin svalde när hennes påtagliga byst såg ut som om den skulle falla ut.
?För att jag älskar dig, getherde!? Edvin ställde sig upp.
?Det var då ett konstigt sätt att visa kärlek på!? skrek han in i hennes ansikte.
Bimbos ansikte mörknade. Edvin svalde.
?Ta det inte personligt.?
Landalf steg fram.
?Bimbo, vårt uppdrag är att förgöra härskar dolken, vill du följa med? Vi kommer att behöva dig.?
?Såklart jag är med, min lilla gullunge är här!? Bimbo tog tag i Edvins huvud och gnuggade den hårdhänt.
?Aaaaaaaaaaaaaaaaaj!? skrek han.