Mördarens ansikte
Sällskapet fortsatte sin vandring i riktning mot Bobs hus, och liknande attentat upprepades ibland flera dagar i rad för att sedan upphöra två dagar så att de sänkte garden och nästan omkom i ett stenras. Lego-Klas ledde sällskapet genom skogen och solen gick ned för att lämna plats åt skuggorna.
?Här svänger vi in.? föreslog Lego-Klas och lyfte armen för att visa vägen.
?Nu har du nog misstagit dig, min vän.? sade Landalf när det visade sig vara en återvändsgränd, ?Häråt kommer vi ingenstans.?
?Det är inte meningen heller?, sade Lego-Klas med kuslig röst, ?det här är er ändstation?
?Vad pratar du om??, undrade Pirrin, ?Vänta lite nu, de där attentaten, det var du som försökte döda oss!?
?Duktig idiot?? mumlade Lego-Klas.
?Du kommer inte undan med det här!? skrek Langorn, ?Vi är fler än dig.?
?Ha, ha, ha, ha, jag har så gott som redan kommit undan!? Lego-Klas ansikte sken av ondska. ?Gollumagap! Gör vad du ska.? Plötsligt var hjältarna ihopsurrade av en kletig vävnad som täckte allt utom deras huvuden, Mysans mun var även den förseglad (detta kunde hon göra utan sömnstaven, vilken användes till, just det, sömn).
?Sssssov sssött, långlingar.? väste älvan, ?Nu är det jag och Lego-Klas som ska styra över världen med hjälp av din dolk, vi ska??
Lego-Klas slog till älvan som flög rakt in i klippväggen och krossades mot den hårda stenen. ?Varför dela världen med någon annan när man kan styra den själv??
?Du har utnyttjat henne.? skrek Bimbo, ?Ditt kräk!?
?Såja, såja? sade Lego-Klas, ?det blir din tur?nu?
Plötsligt vräktes han omkull av en okänd skugga som ögonblicket innan uppenbarat sig mot kvällshimlen bakom Lego-Klas.
?Couvenante!? utbrast de allesammans, ?Så det var därför du anföll honom tidigare!?
Ett vildt slagsmål bröt ut och snart låg de två kombattanterna i en hög med varsin dolk gnistrande i solnedgången.
Vännerna stod som förstenade i ett chocktillstånd. Dels över Lego-Klas svek, dels för att de helt enkelt inte visste vad de skulle ta sig till. Ingen hade någon aning om vad som skulle hända om Lego-Klas lyckades sticka Härskardolken i Couvenante. Striden var otroligt jämn, det enda som hördes var flämtningarna och grymtandet från de två kombattanterna. Lego-Klas lyckades få in Couvenante i ett underläge och dolken närmade sig Covenantes strupe millimeter för millimeter. Couvenante kämpade tappert emot men det märkdes att hennes krafter höll på att tryta. Då steg Wilgot fram och i handen höll han den självlysande giftgröna glaskulan. Han smög tyst upp bakom ryggen på Lego-Klas och höll kulan mot honom samtidigt som han mumlade något ohörbart. Kulan verkade lysas upp och samtidigt verkade Lego-Klas bli allt otydligare, nästan osynlig och tillsist var han fullständigt försvunnen. Häpna och förstummade stirrade våra hjältar på Wilgot.
Landalf var den första som återfick talförmågan:
?Hur gjorde du det där?? Wilgot ryckte på axlarna.
?Jag vet inte, jag bara gjorde det. Eller, det var liksom en röst inom mig som sa vad jag skulle göra.?
Landalf tittar begrundande på sin son.
?Har du hört den rösten förut??
Hans fråga följdes av en kort tveksam tystnad innan Wilgot nickade jakande och efter en sekunds tvekan tillade: ?Oftast när jag glömt att borsta tänderna eller bädda sängen.?
?Var det dumt gjort?? frågade Wilgot tyst.
?Dumt!?, dundrade Landalf. ?Klart att det inte var dumt. Men Lego-Klas, vart tog han vägen??
?Han är här inne,? säger Wilgot stolt och höll fram kulan mot sin far.
?I kulan?? Landalf såg frågande ut.
?Det är ingen kula, det är en bel´zebubbla. Titta får du se, han är därinne. Han ser arg ut.? Mycket riktigt. Därinne med händerna bankande mot kulans vägg kunde man se Lego-Klas. Det vackra ansiktet var förvridet av ilska. Han verkade säga något, för hans mun rörde sig, men inte ett ljud trängde igenom glasväggen.
?Kan han komma ut därifrån?? frågade Edvin.
?Inte förrän jag släpper ut honom.? svarade Wilgot stolt.
?Dolken då, har han dolken med sig?? undrade Langorn.
?Den är också där.? svarade Wilgot.
?Då bör vi ha läget under kontroll.? sade Landalf. Om både Lego-Klas och dolken är därinne borde vi kunna andas ut. För tillfället åtminstone.
?Du och jag min son,? sade han till Wilgot, ?ska ha ett litet samtal om den där rösten.? Han tog Wilgot i handen och drog honom med sig in i skogen.
Couvenante reste sig upp från marken, och borstade nogrant av sina kläder innan hon befriade alla andra.
?Jag tror vi ska passa på att ha ett litet samtal vi ochså. Nu när Landalf är utom hörhåll.? sade hon och tittade bort mot skogen där Landalf och Wilgot försvunnit.
?Du Polly, kan väl flyga efter dem och tala om för oss när de är påväg tillbaka.?
?Det går nog tyvärr inte.? svararade Polly sorgset.
?Går inte? Varför då om man får fråga.?
?Jag har börjat rugga. Ni får nog bära mig ett tag framöver. Men ni kan skicka Varg. Det skulle göra honom gott att få göra lite nytta.?
Vargen som suttit på bakhasorna reste sig upp och spetsade öronen. Han tittade nästan vädjande på Couvenante.
?Ja, stick i väg då!? säger hon. Vänd mot de andra fortsatte hon.
?Nu mina vänner måste vi besluta vad vi ska göra. Jag är rädd att Landalf inte klarar av det här. Ni har virrat omkring i veckor nu utan att uträtta ett dugg och allt är den där gamla dårens fel.?
?Har du något bättre förslag då?? frågade Vin-Rends.
?Som ni alla vet är vi alla trådar i det stora nätet. I nätets mitt sitter spindeln och jag tror att det är där vi måste söka hjälp.?
?Av en spindel?? frågade Edvin och ryckte förstött i sitt enda hårstrå på tån.
?Nej, jag talar i liknelser. I nätets mitt sitter Phorumets Råd. De måste kunna hjälpa oss.?
?Phorumets Råd? Var det inte en av dem som försökte döda oss. Han med den svarta stärkta manteln och...?
?Det var en av de Förvirrade. Rådet står på vår sida i kampen mot Bel´sauron. Frågan är hur vi ska hitta dit??
?Vi måste hitta en portal som leder oss in bland trådarna,? svarade Langorn. ?Jag har hört sägas att en av portalerna ska finnas uppe i Yttre Änd. Vi är inte så långt därifrån. Bara en sex-sju dagsmarcher.?
?Nå vad tycker ni? Ska vi fortsätta att följa Landalf och vimsa omkring land och rike runt eller ska vi försöka fullfölja vårt uppdrag och förstöra härskardolken?? Couvenante tittade frågande på den lilla skaran. De såg tveksamt på varandra och tittade bort mot skogen och sedan på varandra igen.
?Du har nog rätt.?, sade Langorn till sist. ?Det bär mig emot att säga det men Landalf har nog tappat stinget. Jag röstar för att vi söker upp rådet. ?
?Jag med,? sade Vin-Rends. ?Trots att han är min kusin.? De andra nickar en efter en och när Varg kommer utspringande ur buskarna är de redan överens om att avsätta Landalf som ledare för deras lilla expedition.
"Landalf, vi har beslutat att..." började Vin-Rends, men innan han han fortsätta avbröt Landlaf honom: "Kära vänner, jag har något att berätta. Jag kan tyvär inte fortsätta leda er på vårt heliga uppdrag. Jag och Wilgot måste lämna er för att resa till Gurh´ka. Wilgot ska utbildas till magiker på universitetet där." Han såg sig om på sällskapet som inte verkade nämnvärt imponerade eller besvikna.
"Ska ni inte försöka hindra mig?" undrade han förvånat.
"Nja, i själva verket hade vi redan beslutat att..." Bimbo avbröt milt Edvin med en spark i skrevet som fick honom att plågsamt sjunka ihop.
"Är det verkligen säkert att du måste lämna oss Landalf? Hur ska vi klara oss utan dig..." Landalf tittade belåtet ner på henne och sa:
"Det går nog bra ska ni se. Vi träffas ju igen senare. Hejdå!" Muntert trallande vandrade han och Wilgot hand i hand iväg längs en stig. Efter några minuter flinade Langorn och sa :
"Det där gick ju smidigt." De andra nickade instämmande.
"Hur många är vi nu då igentligen?" undrade Pirrin förvirrat.
"Några stycken har ju just försvunnit. Hmm, få se nu:" Han vände sig om. "Jag (Pirrin), Edvin, Bimbo, Couvenante, Langorn, Polly, Vargen, Mysan och Ridroh. Vi är ju nio redan, då behöver vi inte hämta den lallande få... öh, din vän, Vin-Rends." Vin-Rends såg beskviken ut en kort stund men sken sen upp.
"Men är det inte lika bra att vi hämtar honom ändå, så vi har nån i reserv? Det är ju ganska, för att inte säga väldigt, stor risk att någon av oss dör på vägen." De andra såg inte särskilt uppmuntrade ut men nickade ändå instämmande efter ett tag.
"Okej då, var bor den lallande få... Bob?" undrade Ridroh.
"Ditåt!" Vin-Rends pekade tvärsäkert rätt ut i skogen. Langorn stönade.
"Inte in i skogen igen. Senast vi sprang därinne jag gå i två fot djupa lerpölar som Mysan trampat upp." Mysan såg skyldig ut och tittade bort.
"Mysan," kommenderade Ridroh, "Du går sist!" Och så traskade de iväg mot Bob den Lallande Fånens hus.
Nästa kapitel:
"Bob den lallande fånen"