Bob den Lallande Fånen
Det var tidig eftermiddag då det lilla sällskapet nådde det lilla huset som tillhörde Bob. Ridroh gick först uppför den låga trappan och knackade på. Ingen kom för att öppna och ingen röst bad dem att stiga på, så Ridroh provade handtaget. Låst.
?Vad gör vi nu då?? undrade Edvin.
?Vänta lite, var är Couvenante?? frågade Ridroh.
Plötsligt kom en maskerad Couvenante springande samma väg som de kommit.
?Öh?? sade Pirrin. ?Vad är det där??
?Eh, det är mitt skydd?, svarade hon, ?mot onda krafter, om de inte kan se mitt ansikte så kan de inte förföra mig som de gjorde med Lego-Klas.?
?Jaha?? sade Ridroh tvekande, ?då säger vi väl så då??
?Var är Bob?? undrade hon plötsligt medan hennes ögon svepte runt området för att få syn på honom.
?Han var inte inne,? svarade Vin-Rends, ?Vad ska vi göra tycker ni??
?Ska vi vänta på honom?? föreslog Pirrin.
?Nä, vi har bråttom till domesvalget nu, vi får klara oss utan honom? sade Ridroh.
?Just det, vi kan ju inte stå här hela dagen? fyllde Couvenante i.
Sällskapet började långsamt, aningen tveksamt, gå bort från huset. Couvenante började pilla på sin mask, som var gjord av grenar och mossa, det såg ut som om hon var på väg att ta av sig den.
?Vad gör du?? undrade Pirrin, ?Är det inte farligt att ta av masken??
?Nej, då?? svarade Couvenante nervöst, ? faran är över, ondskan ser inte åt vårt håll längre.?
?Hmm, nähä.? sade Pirrin fundersamt.
Plötsligt hördes ett ljud längre bort längs stigen. När de närmade sig hörde de att det lät som en sång.
?dingeli-bong kadabamm swingelidong,
här kommer Bob-elli Tumbarin med sin lilla sång.
?Vad är det där?? sade Edvin förvånat, ?Det måste väl nästan vara Bob, vilken tur!?
Med ett tjut slängde sig Couvenante mot marken och började desperat pilla med resterna av masken som hon vid det här laget slängt åt sidan.
Pirrin tittade på i förvirring ?Vad är det med dig nu då?
?Jag känner en överväldigande ondska? svarade hon, ?den Mörke i fjärran vänder just nu sina blickar mot oss.?
Pirrin tittade tvivlande på den halvt maskerade kvinnan som låg vid hans fötter, men sedan vände han sin blick mot källan till sången.
Som en maskros, så gul,
Som en snöboll så vit,
Vissa tycker jag är ful,
Men jag bryr mig inte ett?
Sången slutade abrupt när Bob kom runt hörnet och upptäckte sällskapet.
?Bob, min kära vän? Vin-Rends slängde sig längs stigen för att omfamna sin vän, men missbedömde avståndet en aning och omfamnade istället den hårda stigen framför Bob.
Bob hjälpte sin vän på fötter och visade med yviga gester mot sitt hus.
Kom, mina kära vänner,
Kom in i min lilla stuga,
Berätta om er som jag inte känner,
Berätta för mig och för min fruga.
?Oh, mina arma öron,? jämrade Langorn, ?detta besök kommer att bli påfrestande.?
Edvin och Pirrin stirrade förbluffat på Bob. Han var den fetaste man de någonsin sett och hans ben var korta och krumma. Men det var inte det som fick dem att stirra utan hans kläder, eller snarare färgen på hans kläder. Han hade hosor och tunika som var brandgula och en illgrön hatt med en vippande fasanfjäder i. Hans hy hade tillochmed en sjukligt gulaktig färg. Bob gick före dem in i huset och när de följde efter hörde de honom sjunga.
Hej hoppeli Hobb, här kommer Bob.
Bob Tumbarin, en glad clementin.
Han kommer till vänner, vänner i nöd.
Att bli deras stöd, i liv och i död.
När faror dem hotar
och Langorn han knotar,
då kommer till dem en glad clementin.
Den lallande,trallande Bob Tumbarin.
Langorn jämrade sig tyst och gjorde en grimas som fick Edvin och Pirrin att fnissa nästan hysteriskt.
?Det här ska bli kul? sa Edvin när han sansat sig en smula och följde så efter de andra in i Bobs lilla stuga.
Couvenante gick in sist och såg till att hålla sig i skuggorna.
Sällskapet traskade in i stugan som var gjord av tåliga gammla stockar.Inne i stugan var det svalt och lucktade friskt av blommor som fanns lite varstans i rummet.
"Ohh, här var det fiiint," mumlade Couvernante frånvarande."Men det skyddar inte mot dom Mörka Krafterna! Pirrin du vaktar dörren, Langorn du tar fönstren och jag...Jag gör Toccatash sås och Kanj`Ryyhr paj!" Sedan kastade hon sig på golvet och kröp runt till en fåtölj framför eldstaden,och satte sig i den.
Hon stoppade tankspritt en pipa, som låg på en pall vid sidan av fåtöljen,i munnen.Hon satt och sög på pipan ett tag och hennes problem verkade vara ur världen.
"Vad är det med henne?" viskade Edvin till Vin`Rends.
"Jag tror bestämt att tösen har något av alvblod i ådrorna" sa Bob som pillade sig i örat.
"Va? Vad hände med rimmet?" sa Polly misstänksamt.
"Åh,det? Nä det är bara en PR-grej som jag gör ute bland folk. Jag har ett ryckte att tänka på! Fast privat blir man väldigt trött på det,jag vrider ju nästan tungan av mig..."
"Jaja, tillbaka till alvblod. Vad var det du sa om det?" frågade Edvin som inte kunde dölja sin spänning, "Vad är det som är så speciellt med alver?"
"Jo," svarade Bob, "Alver kan inte vistas i den här skogen, det är något som träden avsöndrar. För 6000 år sedan kom alverna hit och började hugga ner träden för att använda dom till deras luftskepp. Alverna högg ner nästan varenda träd. De träd som ännu inte var nedhuggna började producera ett gift som gjorde alverna alldeles galna.Sen dess har inte en enda alv satt en fot i den här skogen."
"Det var tur att hon där," sa Tom och pekade på Couvernante,"inte är fullblodsalv! Annars vet man aldrig hur det skulle ha slutat..."
"Finns det inget man kan göra?Jag menar,kan man inte sätta en klädnypa på hennes näsa eller nåt?" Givetvis kom frågan från Bimbo.
Tom och dom andra bytte menande blickar och sedan sa han "Jovisst går det att fixa." Han småsprang ut i köket och kom senare tillbaka med en bricka fylld med piller.Gröna,gula,röda,blå och vita i en salig blandning. Han gick fram till Couvernante och tryckte brickan under näsan på henne.
"Här svälj!"
Två timmar och en massa piller senare:
"Åhh,mitt huvud...!" sade Couvernante trött.
"Hur känns det?" frågade Bimbo glättigt.
"Som en sjuhelsikes baksmälla!" svarade Couvernante irriterat.
"Vad har sagts medan jag var borta?"
"Tom har just förklarat att han inte kan följa med oss på vår resa, han måste fixa med nåt gammalt träd som krånglar.Men han råder oss att ta mot nord-väst för att komma till Phorum rådet" sade Langorn lite dröjande. Efter att ha ätit och fått proviantförrådet påfyllt, och efter att ha hämtat Mysan som stod parkerad utanför stugan vinkade dom adjö till Tom.
"Så var vi på väg igen då" sade Polly.