Louise fäktade vilt åt höger och gjorde sedan ett utfall mot vänster sida av sin odödlige motståndare. Det här bara måste gå, tänkte hon och retirerade med ryggen mot en vägg. Annars kommer det inte att bli roligt, tillfogade hon dystert, när KHAOS plötsligt log ett isande leende. Louises svärd skramlade in i väggen. Hon gav KHAOS en hastig, vettskrämd blick, och dök sedan åt sidan.
Sscchhcchhsscchhllooopp!! Ett rykande hål uppenbarade sig i Lou... där Louise hade befunnit sig för bara en sekund sedan. KHAOS pekade arrogant med ett finger i riktning mot Louise, som för tillfället dansade runt och viftade med en liten dolk i luften. Hon sjönk ihop i en hög, och gav KHAOS en skräckslagen blick, i det att han närmade sig henne med ondsint krökta läppar.
"VET DU VAD, FLICKA?" frågade KHAOS och drog en fram en svart, tillvriden kniv ur tomma luften. "VET DU HUR MYCKET SMÄRTA EN SJÄL KAN TILLFOGAS MED EN KNIV SOM DENNA?" Han log ett isande leende och hög mot den chanslösa flickans hjärta. Han blev ganska förvånad när hugget missade och träffade Louises hastigt försvinnande arm istället. Hon hade kastat sig ut genom hålet i väggen.
Ljus. Överallt var det ljus. Louise kunde urskilja svaga fält av värme runt omkring sig. Och starka fält av kyla. Hennes själ for vilset omkring i vinden. Då och då fick hon svaga aningar av att någon annan jagade efter henne. Någon med en själ som en buldoser.
Skrämt försökte hon söka skydd bakom klippliknande känslofält men hon ändrade sig alltid i sista sekunden. Hon for fram och tillbaka, försökte hitta någon plats att gömma sig på. Den svarta buldoser själen följde henne hack i häl vart hon än gick.
Det Louise sedan upplevde kändes som en befrielse. Törst. Hunger. Smärta och kyla.
Hon satte sig mödosamt upp och hostade hackigt. Louise öppnade sina ögon och fokuserade blick på den oroliga pojken bredvid henne.
"Edvin?" mumlade hon svagt. "Vad jag är glad att se dig."
De stirrade. Louise brast plötsligt ut i ett hejdlöst fnitter. Edvin gav henne en förorättad blick.
"Vad är så roligt?", undrade han stött.
De befann sig på den dimmiga plats där man kunde se Bal?Saurons läger. Edvin hade släpat med sig Louise dit efter det att de båda börjat huttra av kylan, och insett att det vore bäst att söka skydd. Louise vek sig dubbelt i sitt bubblande, ekande vansinnesskratt. Edvin glodde på henne.
"Varför skrattar du?" upprepade han, mycket nyfiken. Det var tydligt att han missat något viktigt, och uppenbarligen mycket roligt.
"Varför..." började han igen. Louise flyttade sig mot honom och hackade fram mellan skakningarna av skratt.
"Edvi...Edvin!!", frustade hon, "det där är inte Bal?Saurons läger!!!" Han gav henne en tvivlande blick.
"Är du säker?" frågade Edvin oroligt.
"Ja!!" nästan skrek Louise. "Det där är vårat läger, din fumliga idiot!!" Hon började fnissa igen.
Edvin stirrade ner mot lägret, och undrade hjälplöst om Louise blivit tokig. Det var uppenbart att det inte var deras läger, till att börja med var tälten, som ståtliga krigare och barnliknande figurer klev in och ut ur, av en helt annan form... En obehaglig känsla spred sig i sin mage, inte helt olik den han känt när han kom på att han glömt dolken hemma...
"Louise?", sade han långsamt, "Jag tror jag vet vad som skapade den där eldsvådan..."
Pirrin stelnade till med vattenhinkarna låsta efter sidorna. Han kände sig underligt iakttagen... Han skakade på sig, och fortsatte med det enformiga arbetet med att ösa vatten på buskaget.