Tillfångatagna
"Hej!" sade trollet med en dundrande basstämma.
"Hej..." svarade en kör av tveksamma röster honom. De betraktade honom. Han var säkert 8 fot lång lika bred över axlarna som två normala män tillsammans och dessutom extremt muskulös. Ansiktet såg något sånär ut som en människas, med ett antal stora skillnader. Näsan var spetsig och såg nästan konformad ut, munnen var lite väl bred och ut ur den stack två långa hörntänder fram. Öronen stod rätt ut i 90 graders vinkel och påminde lite om en alvs, förutom att de var mycket mindre eleganta och halvt sönderslitna.
"Tro´gen stark. Bet´ala hon´om han arbeta bra. Över´ens?" den mullrande stämman dog. Efter några ögonblick svarade Ridroh:
"Hur mycket per dag?" Trollet var tyst och kort stund och såg ut att räkna tyst för sig själv.
"15 imper´iska guldmynt per dag. Plus mat."
"15 guld imperialer?!" Ridroh och Langorn nästan skrek ut frågan. "För den summan kan vi leja en hel legion Dödsvakter!" Langorn stirrade misstroget på trollet.
"15 guld mynt bra pris. Ni få hel´förs´äkring också." En stunds hett argumenterande prutande summan till 1 imperiskt guld mynt om dan, plus mat och förskott på 3 imperialer. Langorn räknade under tystnad upp mynten i trollets enorma hand. Med ett nöjt leende stoppade han ner mynten i en ficka och undrade glatt:
"Ska vi ge oss av då?" Tyst för sig själv undrade Edvin om det inte fanns en enda människa som pratade normalt när han arbetade också. De följde tyst efter Tro´gen som börjat vissla en glad melodi, vilket skvallrade om vem det var som gått mest nöjd ur affären. Utanför Bri´o stannade de för att planera litegrann.
"Var ligger den närmsta portalen nu då?" undrade Edvin. "Vi ska väl inte gå hela vägen till Yttre Änd?"
"Det är inte så långt, bara fyra dagsmarscher nord-nordväst"
Inifrån ryggsäcken hördes Ugglan Pollys kraxande instämmande.
"Borde inte nån stanna kvar och sköta rekryteringen till armén?" undrade praktiske Bimbo. Landalf och Langorn ryckte på axlarna.
"Det ordnar sig nog ändå ska du se. Det är ju så många där så NÅGON borde ju ta lite ansvar medan i är borta." Många och många, förutom de 76 342 stycken dum-fnissarna fanns där inte så många. Ett drygt hundratal hade hunnit dit innan de gav sig av mot Bri´o, mest bönder och lycksökare. Det var lite trögt med hjältarna också, bara två stycken hade dykt upp än. Enögde Einar, som närmade sig de 70, och Cohan Barberaren med sina välslipade rak blad. Det var en av anledningarna till att de gav sig av, de skulle säkert träffa på några hjältar att värva. Om inte annat fick de i alla fall lite frisk luft.
Sällskapet färdades så västerut och de blev snart varse att det imperiska myntet hade varit den billigaste delen av trollets lön. Problemet som snart uppstod var nämligen mat, som tur var så hade de ju Langorn och Ridroh med sig, och de kunde allt ta vara på sig själva och sina "gäster". Den fjärde morgonen började de beresta undra om de inte borde känna igen den här trakten.
"Är inte det här den gamla vägen till Gly-Oyë?" undrade Langorn plötsligt.
"Ta mig tusan, det har du rätt i!" sade Ridrih häpet, "Hördu, vart för du oss egentligen? Försöker du ta livet av oss, eller?"
"Vad är det som är så farligt med den staden?" frågade Edvin Landalf, "Finns det något där?"
"Det finns mycket farligt däromkring, pojk?, sade trollkarlen bistert, "till exemp... Ner, ta skydd, mot buskarna!" Sällskapet flydde i panik och åt olika håll, området var nämligen kantat av buskar.
"För sent!" jämrade sig Landalf.
"För sent för vad?" undrade Pirrin skräckslaget.
"För sent för att fly." suckade trollkarlen och pekade mot skyn.
Allas blickar vändes mot de nio mörka skyttarna som kom ridande rakt mot dem.
"Alle man inta stridspositioner!" gormade Langorn och sällskapet gjorde sig redo att slåss till döden.
Sällskapet stod med vapnen i högsta hugg och inväntade de mörka skyttarna som kom nedglidande från skyn.
?Stopp!? skrek Landalf.
?Eh, vad?? undrade Edvin förvirrat, ?ska vi inte slåss??
?Nej, de är beväpnade med armborst och de missar sällan, mycket sällan?, svarade Landalf, ?vi skulle bli nedskjutna allesammans innan vi hunnit dräpa fler än tre av dem.?
?Så, vad föreslår du att vi ska göra?? undrade Ridroh ?Prata med dem??
?Just det, de måste veta att vi inte har dolken längre.? svarade han, ?Det är säkert Lego-Klas som har skickat dem efter oss.? Snart landade skyttarna och Landalf fick det bekräftat, det var Lego-Klas som hade skickat dem.
?Han skulle känna sig hedrad att få sina vänner som brudtärna och bestman.? meddelade ledaren för skyttarna.
?Och så tänkte han på oss?, sade Edvin bittert, ?så omtänksamt av honom??
?Synd bara att vi inte är hans vänner?, spottade Pirrin ut, ?tänk om vi tackar nej??
Med ens lade alla skyttarna an svarta, skimrande pilar och pekade på Pirrin med osäkrade vapen.
?He, he, he!? svamlade han skräckslaget, ?Nu ska vi inte förhasta oss, he, he, he. Jag sade bara ?tänk om?, självklart ställer vi upp för en gammal vän!?
?Några frivilliga, eller ska vi bara ta två av er?? undrade ledarskytten.
Ingen vågade svara?
?Ok, då tar vi er två!? sade ledaren och pekade på Landalf och Ridroh.
?Det kan du ju inte göra ditt nöt!? utbrast Landalf.
?Vågar du motsäga våra order!? dundrade ledaren och siktade på trollkarlen.
?Det är bara det att brudtärnan måste vara en kvinna?? förklarade Landalf.
?Eh, jaha, men du slipper då.? sade skytten generat ?Skicka hit en av era kvinnor och den andre.?
?EN av våra kvinnor?? undrade Landalf lätt roat, ?Ser ni kanske fler än en kvinna här, jag menar Couvenante vill nog inte ha en drake som brudtärna??
?Ok, ni två!? Skytten kände sig nu mycket illa till mods. ?Klättra upp på varsin häst.?
Resten av sällskapet fick stå kvar och se på hur ryttarna galopperade iväg med Bimbo och Ridroh som bagage.
?Vad gjorde han sådär för?? undrade Edvin surt.
?Lego-Klas, menar du?? svarade Landalf, ?Han ville väl demonstrera sin makt, och samtidigt trycka ned oss i skiten.?
?Just det?, tillade Langorn, ?Varför skulle han annars göra sig så mycket besvär??
?Men, nu måste vi skynda oss till portalen?, beslutade Landalf allvarligt, ?men sedan, kommer vi tillbaka och räddar alla tre fångar!?
?Och kom ihåg att ta det försiktigt nu när vi närmar oss de förlorade rikena?, varnade Langorn, ?man vet aldrig vilka uråldriga hemskheter man kan stöta på där??
Samtidigt, långt borta i Imperiets huvudstad hade mördaren fått besked. Hans arbetsgivare hade inte heller känt till hennes krafter, men han hade som plåster på såren blivit erbjuden tredubbel betalning. Mördaren studerade noga sina kartor som han fått av tillförlitliga källor i palatset. Snart skulle bröllopet äga rum, vilket lysande tillfälle för mord...
Våra vänner hade inte hunnit särskilt långt när Langorn plötsligt tvärstannade.
?Det är något som är fel!? sade han.
?Vadå fel?? undrade Pirrin och Edvin i kör.
?Jag saknar klafsandet av Mysans fötter.? Han vände sig om och tittade bakåt. Mycket riktigt inte en skymt av Mysan.
?Vi måste gå tillbaka? sade Langorn bestämt. Så det var bara att vända helt om tills de kommit tillbaka till platsen där de hade mött skyttarna. Där fann de Mysan liggande med huvudet vilande mot frambenen. En stor tår syntes ett ögonblick i hennes vänstra ögonvrå innan den förångades och försvann.
?Åh nej!? stönade Landalf, nu har vi fått en deprimerad drake på halsen och det finns inget värre än en tjurig drake.
?Det blev naturligtvis för mycket för henne. Först vingarna och sedan Ridroh?? sade Langorn.
?Någon som vet hur man tröstar en drake?? fortsatte han.
Alla skakade på nekande på huvudet.
?Jag tror vi får slå läger här medan vi funderar på vad vi ska göra.? sade Landalf och slog sig ner vid en stor ek och lutade ryggen mot dess stam.
?Hjälp! hördes en halvkvävd stämma. Släpp ut mig!?
Landalf rätade hastigt på sig och tog av sig ryggsäcken. Pollys huvud stack upp och hon gav honom en förintande blick samtidigt som hon klättrade ur den.
?Gör om det där?, sade han ilsket, ?Gör om det där och jag äter upp dig nästa gång du råkar förvandla dig till padda.?
?Förlåt?, muttrade Landalf skamset, ?Jag glömde?.
Polly traskade iväg mot Draken och lyckades flaxande ta sig upp på hennes huvud. Där satt han sedan och muttrade små tröstande ord i hennes öra.
?Tro´gen hungrig. Tro´gen mera mat.?
?Du åt ju en jätteportion för mindre än tre timmar sedan. Du kan inte vara hungrig igen!? sade Langorn förtvivlat.
?Tro´gen hungrig!? envisades trollet. Han började rota i Landalfs packning och fick tag i en kall hjortstek som skulle räcka åt sällskapet i några dagar. För Tro´gen var det dock bara en munsbit och vännerna kunde blott se på hur deras middag försvann ner i trollets mage.
?Nu har vi verkligen problem?, suckade Landalf, ?En deprimerad drake och ett omättligt troll. Kan det bli värre?? Det kunde det.
Under tiden som detta hände hade Varg rastlöst vankat fram och tillbaka. Nu sprang han plötsligt fram till Edvin och satte tänderna i hans ben. Edvin skrek högt och försökte på alla sätt och vis befria sig från djuret.
?Inte det också!? kved Langorn och drog upp ett rep ur sin packning, ?Kunde ingen ha påmint mig om att det blir fullmåne inatt??
Han sprang fram till vargen och knöt repet som ett koppel runt Vargs hals.
?Loss!? skrek han och ryckte i repet.
?Aj mitt ben!? skrek Edvin.
?Loss!? försökte Langorn igen. ?Fot! Duktig varg! Kom till husse.? Varg tittade på honom och släppte taget om Edvins ben. Edvin skyndade sig att haltande springa därifrån medan Langorn släpade med sig Varg till ett kraftigt träd och band honom.
?Vi måste härifrån kvickt?, sade han, ?Innan det blir mörkt.?
?Tro´gen, du får bära Mysan.? Själv skopade han upp Edvin i famnen och började springa. Efter ett ögonblicks förvirrig satte de andra efter honom.
Langorn stannade inte förrän de kommit långt därifrån.
?Nu är vi nog i säkerhet.? sade han och släppte försiktigt ner Edvin.
?Vad hände med Varg?? undrade Edvin.
?Du förstår, Varg är ingen vanlig varg...? sade Langorn.