Sökandet efter en portal
Tronsalen låg öde och i mörker, men inte i komplett tystnad. Det enda som hördes var ljudet av Lego-klas andhämtning där han satt på den stora mörka tronen vars sniderier och dekorationer fick den att se mer levande ut än alven som satt på den. Lego-klas satt och grubblade med huvudet böjt framåt, och hakan vilande mot högerhandens tumme och krökta pekfinger. Härskardolken, vars oförmåga att tåla blod räddat Couvenante ett par skymningar sedan, hängde runt hans hals. Tankar ger inga ljud ifrån sig, hade de gjort det så hade det dånat i rummet som av tio symfoniorkestrar som samtidigt spelade någon svängig ABBA-låt.
"Om du grubblar mycket mer så kommer ditt huvud att knäckas som ett ägg i munnen på en drake." Couvenante skred fram mot tronen på ett sätt som fick det att se ut som om hon flöt längs golvet.
"Du oroar dig för mycket för mig!" Lego-klas rätade på sig och betraktade sin blivande hustrus sorgsna ansikte i det bleka ljuset som sipprade in mellan fördragna gardiner. "Vad är det med dig?"
Couvenante tittade tillbaka på sin blivande man och sade:
"Jag vill inte att de där B-hjältarna ska storma in och fördärva den största dagen i mitt liv."
"Bara det?" Lego-klas log ett leende som skulle passa i ansiktet på ett busfrö som just limmat fast sin arma mor i toalettsitsen. "Dem behöver du inte oroa dig för längre".
Couvenantes sorgsna blick byttes till en fylld av elak nyfikenhet.
"Varför inte? Har du planerat ett överfall innan de kommer fram till portalen?"
"Allt kan köpas med guld..." Lego-klas sjönk tillbaka i tronen, med ett leende fortfarande lekande på läpparna. "...Speciellt underbetalda troll, det skulle inte förvåna mig om de skulle träda in genom porten och hamna lite fel..."
?Men om varg inte är någon vanlig varg, vad är han då?? undrade Edvin.
?Jag vet faktiskt inte riktigt vad varg är för någonting, men vid fullmåne blir han helt vild och springer omkring och biter och river folk.?
?Kan det helt enkelt vara så att han har fullmånsrabies??, sade Landalf.
?Fullmånsrabies?? frågade Edvin, ?Vad är det??
?Han får rabies vid fullmåne fattar du väl!? sade Pirrin och slog till Edvin på axeln.
?Jaha. Det tänkte jag inte på.? svarade Edvin förläget.
?Vi kan inte lämna Varg så vi kan lika gärna slå läger här.? sade Langorn.
Så blev det. De slog läger för natten där de var och efter ett litet mål mat gick de och la sig. alla somnade snabbt förutom Edvin som låg och lyssnade på ett vargs ylande i fjärran.
Långt borta från civilisations gränser, långt bort från våra hjältar och troll vandrade mördaren hemåt. Hans första nederlag hade tärt på honom, ingen som hade misslyckats hade kommit undan med livet. Dödens systrar var inte nådiga mot den som inte klarade av sin uppgift. Men kanske skulle de bara hudflänga honom om han tog sitt straff frivilligt.
Han var så inne i sina funderingar att han inte såg något av som omgivning. Han gick i en mörk skog, totalt omgiven av träd som sträckte sin ivriga fingrar mot honom. Inte en enda solstråle hade nått marken på i denna mörka skog sedan tidens begynnelse.
Kanske var det tur, då slapp man se de som gömde sig i skuggorna. Inte ens den vane stigfinnaren skulle vilja sätta sin fot här utan att ha minst en armé med sig.
Från ingenstans kom ett surrande ljud. Mördaren låg redan på marken innan pilen hade kommit halvvägs och svärdet och dolken hade han redan i handen.
Inte en rörelse syntes men mördaren visste var angriparna befann säg, det var som ett sjätte sinne hade berättat det, en mördares sinne. Han smög sig fram mot den närmaste angriparen tystare än döden. Med ett enda snitt över halsen så ramlade kroppen ihop. Mördaren stirrade på själen som lämnade sitt kroppsliga skal och lärde sig om de hemligheter den bar på.
Sedan såg han ner på kroppen. Det var en man.
?Bah, knappt värd besväret.? tänkte han, ?Bara en vanlig tempelvakt.?
Men däremot så måste det finnas större villebråd i närheten insåg mördaren snabbt. Han smög sig bortåt nästa träd och lyssnade. Inget. Inget förutom vinden som ven runt träden.
Där. Någon andades ut. Mördaren var där på några sekunder och var redan i färd med att tysta offret för gott när någon skrek till. Mördaren gjorde klart jobbet och vände sig om för att möta eventuella motståndare.
Två från höger, en framifrån och någonstans måste en bågskytt ligga gömd. Han hade inte tid att bry sig om sådana detaljer. Man korsade sin klinga med den som var närmast och gjorde en fint med dolken underifrån. Angriparen parerade men det var på en hårsmån. Mördaren fortsatte på offensiven. Hans ögon brann av som av en egen eld. Han tvingades tillbaka på hälarna för ett ögonblick när de andra blandade sig i men fann snabbt rytmen igen. En fint med dolken och han körde sin klinga in i buken på en av angriparna. Två kvar. Snabbt vände han som om han tänkte fly men hoppade snabbt åt höger men fintade igen och snurrade runt och hoppade tillbaka tillvänster.
Nu började angriparna bli förvirrade. De visste inte att han letade efter deras krypskytt. Mördaren skymtade en skugga uppe i ett träd och gömde sig snabbt bakom ett träd. En pil ven förbi där han nyss hade stått. Han började springa igen med viga steg. Med häpnadsväckande fart var han uppe i trädet och satte dolken mot krypskyttens hals.
"Nu ska vi vara mycket tysta." Mördaren log när han såg skräcken i mannens ögon. Denna skulle han kunna kul med men han hade bråttom. Nedanför strök de två angripare som han nyss hade fintat bort. Han tog krypskytens båge och la en pil på strängen. Han spände den oändligt sakta. Och släppte. Någon gurglade till och sedan hördes en tung duns.
Tystnad. Sedan ett skrik. Snabbt bestämde sig mördaren för att bryta nacken av krypskytten och sedan var han på språng igen. Snart skulle gråalverna komma för frossa på kropparna. Då ville han verkligen inte vara i närheten och bli äten levande. Han sprang en dit och lyssnade igen. Mycket riktigt. Den siste angriparen skrek ett sista dödsskrik då han blev levande äten. Mördaren log och började gå igen. Det var alltid ett lika stort nöje att skicka någon till hans sanna härskare, döden. Måtte hans andra tjänare ha förbarmande över honom. Kanske borde han försöka sig på sitt uppdrag igen. Då kanske han inte skulle dö.
En plan höll på bildas i hans huvud.
Trollet, som i lugnan ro lunkat ut i skogen för att se om det fanns något att äta, vaknade upp ur sin middagslur sent samma kväll. Han kände sig smått orolig för att hans "arbetsgivare", de eländiga äventyrarna, hade gett upp och gått hem vid det här laget. Det kanske vore bäst att tygla sin hunger ett tag framöver...
Strax efter det att han lämnat dem utan att väcka uppmärksamhet, hade han tyckt sig höra något angående vargen. Han visste inte riktigt vad det varit om, men säkerligen inget viktigt.
Tveksamt lunkade han tillbaka till gläntan och kikade försiktigt ut ur ett buskage. Där, bakom trädet, kunde han se konturerna av vargen. Skönt, då kunde inte sällskapet vara långt borta! Självsäkert tog det stora trollet ett kliv ut ur buskarna och gick fram till vargen som låg och sov. Han drog sin kniv och förberedde sig på att hugga vargen men då rasslade det till i buskarna och han vände sig om för att se vad det var.
?Få är de som vågar utmana...? Snubbel, ritsch, dunk. Där på marken låg mannen från Phorumets råd och framför honom ett svärd. Varg som hade vaknat av allt oväsendet bet nu trollet i benet. Trollet gav upp ett skrik av smärt och föll baklänges och vargen var snabbt över honom men han högg vargen i magen och den sjönk ihop och samlade styrka till sitt språng. Trollet var förvirrat för det att vargen inte var död, vargen var än mer förvirrad för det att den blivit väckt, för att inte tala om anfallen, mitt på natten.
Men den mest förvirrade av dem allesammans var mannen från rådet. Förvirringen varade dock inte länge, den övergick snarare i panik och sedan i ren terror. Vargen tog ett häftigt språng mot trollet, men glömde bort repet runt halsen. När trollet mitt i vargens språng insåg just detta blev han nöjd, när han sekunden efter det insåg att vargens fenomenala styrka vid fullmåne skulle dra omkull hela trädet försökte han springa.
"Eh, jag tror jag sticker nu?" sade mannen som tidigare varit med i rådet skräckslaget och försvann ut i natten. Trollets försök att springa var inte så lyckat, detta kunde ju i och för sig bero på det faktum att han hade ett stort träd över sig, på vilket en fruktansvärd mördarvarg satt och betraktade sitt offer. Det kunde även bero på att han var död, vilket han även var. Vargen var dock för trött för att ränna iväg efter den andre mannen, det med trädet hade tärt på krafterna, han lade sig ned för att sova resten av natten. Såret hade för länge sedan läkt, inte ens ärret återstod.
Gryning...
De första solstrålarna nådde lägret där det utvilade (bortsett från Edvin) sällskapet gjorde sig redo att fortsätta färden.
"Langorn?, bad Landalf, "kan inte du gå och hämta varg?"
"Ok, strax tillbaka?, sade Langorn, "ni kan ju se till att vi kommer igång så länge."
"Konstigt." sade Landalf.
"Vad är konstigt?" undrade Edvin.
"Frukosten..." mumlade trollkarlen.
"Vad är det för konstigt med den?" undrade Edvin aningen förvirrad av den andres prat.
"Den är kvar", blev svaret.
"Eh, och vart vill du komma?" nu var förvirringen total.
"Trollet", utbrast Landalf, "han är inte kvar!"
"Han måste ha övergett oss den förbenade klunsen!" skrek Pirrin.
"Eh, killar!" skrek Langorn, "ni borde ta en titt på det här."
Sällskapet kom springande till gläntan och fann att nästan allt var i sin ordning.
Det var bara det att trädet låg ned, aningen mer vågrätt än tidigare, flera meter från dess tidigare läge dessutom.
Dessutom låg vargen på trädet, vilket han sannerligen inte gjort då de lämnat honom där.
Under trädet låg dessutom trollet, inte heller han var som han skulle, så vida han inte skulle vara riktigt platt och riktigt död.
"Rabies, va?" undrade Edvin hånfullt.
"Eh, kanske inte trots allt?, förklarade Landalf, "men vad gör vi nu utan vår guide?"
"Vi får försöka hitta portalen själva?, sade Langorn, "portalerna brukar befinna sig en bit utanför städerna, så den är säkert här i närheten."
"Hur gör vi med Mysan?" undrade Vin-Rends, "Vi kan inte ha en deppande drake med oss."
"Vi låter Bob pigga upp henne!" föreslog Edvin.
En halvtimme senare kom Mysan springande till sällskapet efter en träff med Bob. Draken såg högst irriterad ut, hon hade tydligen snarare tyckt att det var tortyr än en kur. Hon gav en bedjande blick som betydde: "Snälla, snälla inte igen, jag följer med frivilligt."
"Titta inte på oss sådär", sade Langorn, "det var Edvins idé!"
Edvin stod för tillfället och betraktade det mosade trollet, då han plötsligt fick erfara en påtaglig smärta i sina bakre religioner och föll huvudstupa till marken.
"Inte du också?, sade Edvin till draken och åsyftade sparken han fått. "Varför gör alla sådär?"