Portalen
"Ha!" utbrast Landalf plötsligt, "Jag har funnit den!"
"Vad?, undrade Edvin, "menar du portalen?"
"Nej, min näsduk som jag tappade för ungefär 20 år sedan!" sade trollkarlen ironiskt, "Självklart menar jag portalen!?"
Sällskapet närmade sig den förunderliga saken.
Den var stor, platt, ledde ingenstans och var dessutom låst.
"Eh, är det där en portal?" undrade Edvin.
"Ja!!!" skrek Landalf för att sedan fortsätta i lite mildare ordalag, "om du skulle lyssna på mig någon gång..."
Sällskapet stirrade på den förunderliga saken, nästan nio fot hög. Det konstiga var väl det att det inte fanns något konstigt bakom den.
"Man måste öppna den först?, förklarade Landalf för det ivriga sällskapet, "låt mig nu undersöka den."
Så började trollkarlen undersöka den totalt flata och tomma stenen. Efter några timmars väntande kände sig Pirrin aningen rastlös och reste på sig. När han gått så långt att han befann sig på andra sidan porten utbrast han:
"Hej, Landalf! Ta en titt här, den här sidan ser mer ut som en dörr än din sida!"
Trollkarlen såg generat på resten av sällskapet och ställde sig vid Pirrins sida. En liten springa delade dörren i mitten, tydligen skulle man in där.
"Hur kommer man in genom den lilla springan?" undrade Vin-Rends som kom gående.
"Man måste ju öppna den först" förklarade Edvin.
"Bra, du börjar lära dig?, sade Landalf, "men hur?"
"Det kanske står här?" sade Edvin och pekade på en sliten gammal inskription. Landalf försökte läsa texten, men gav upp.
"Det är på gamla språket." suckade han besviket.
Sällskapet stirrade på texten, som befann sig strax bredvid ett runt märke, märket såg nästan ut som om något avlägsnats.
"Kanske man ska sätta något där, så öppnas porten?" föreslog Edvin.
"Ja, ja?, utbrast trollkarlen irriterat, "tror du inte jag vet vad jag håller på med?"
Landalf tittade närmre på texten:
"Ins'rt co'n"
"Vad ska vi göra nu då?" undrade han.
Efter flera timmars funderande bestämde sig Edvin för att testa en sak, om han kunde finna något som var lika stort som hålet...
"Langorn, kan inte jag få ta en titt på ett av dina guldmynt?" undrade han.
"Visst, jag behöver det inte just nu", skämtade Langorn och gav honom myntet.
Teorin stämde, myntet gick i och det sade klick.
Portarna slogs plötsligt, men långsamt upp och sällskapet stirrade in.
"Låt oss gå!" sade Landalf som om ingenting hänt, och de begav sig in bland trådarna.
När sällskapet kom genom porten blev de stående. Det såg ut som en jättelik... tråd? Eller, snarare en sorts bro, eller nej, en väg som gick rakt ut i tomma intet. Nu var ju inte intet så tomt, så att man kan säga tomma intet, tvärtom. Runt om tråden rörde sig allt i en hastighet som inte gick att bestämma. Långt borta skymtades andra trådar bland virrvarret av rörelser. Det var som om världen rörde sig. Rörde sig åt sidan och lämnade dem att stå där.
"Var försiktiga nu?, sade Landalf, "ingen vet vad som händer med en som trillar över kanten."
Plötsligt rörde sig någonting bland trådarna långt, långt borta.
"Vad är det där?" flämtade Edvin, fylld av förskräckelse.
"Det är den svarta hinden?, förklarade Landalf, "den kan antagligen inte göra er något, om ni inte faller det vill säga."
"Fa-fa-faller?" Edvin såg nu än mer skräckslagen ut då han lutade sig över kanten.
"Ta er samman och håll er tillsammans?, sade Landalf, "nu går vi, det kan inte vara bra att stå här för länge..."
Sällskapet färdades dag och natt, eller, de var inte så säkra, men de trodde att de färdades dag och natt. Långt ute i "det som omgav dem alla" rörde sig den svarta hinden, skrikande och jämrande. Plötsligt slog det Pirrin att han visste vad han måste göra. Han började minnas... När nu sällskapet fortsatte röra sig rakt framåt längs tråden, bestämde han sig för att gå åt sidan, i sidled.
Just som Pirrin for över kanten vände sig Langorn om.
"Neej!" skrek han och kastade sig mot honom, men stannade innan han for över kanten.
"Piiiirriiin!" skrek Edvin efter sin fallande vän.
"Måsteeeee..." skrek Pirrin från avgrunden, på väg nedåt.
Mördaren vandrade vidare genom skogen med en plan klar i huvudet. Han var på väg till Lego-Klas slott och hoppades hinna dit lagom till Lego-Klas och Couvenantes bröllop. Där skulle han smyga sig in med gästerna, mörda Couvenante och Lego-Klas och ta härskardolken och den här gången skulle han inte misslyckas. Dolken, hans arbetsgivare hade nog försagt sig den här gången... Med dolken skulle han kunna bli historiens bästa och mest kända mördare. Men bröllopet stod inte förrän om en vecka, så han fick ge sig till tåls.
Pirrin föll längre och längre ner i avgrunden och Edvin la sig ner på marken och kravlade fram till kanten få se en sista skymt av sin vän. Långt där nere såg han hur en mörk skugga svepte över Pirrin, dök och sedan steg snabbt och där Pirrin förut varit var han inte längre.
?Stackars pojk?, snyftade Bob
?Ja och du vet ändå inte vilket fruktansvärt öde som väntar honom nu..? sköt Landalf in.
?Vet inte jag? Tror du jag är helt borta eller? Bara för att du blev en "stor" trollkarl så vet inte du alltid bäst?, svarade Bob rakt upp i ansiktet på Landalf.
?Där fick surgubben!? viskade Merrin till Edvin.
?Mirrin! Vad gör du här!? utbrast Edvin förvånat.
?Jag tänkte att han kunde ersätta din förlorade vän så jag tog hit honom?? hördes en röst från himlen säga.
?Tackar ödmjukast, Jordan!? sade Edvin och vände sig om för att se på den som talat men kände snart en svidande smärta i baken.
?Aje! Vad gör ni hela tiden så för??
Pirrin föll handlöst ned i avgrunden. Plötsligt kom något stort och svart mot honom. Han insåg genast vad det var, den svarta hinden, och han försökte undfly den. Tyvärr var han ju inte direkt en fågel, så han fortsatte sitt fall rakt ned. Den svarta hinden var riktigt nära nu, den påminde inte så mycket om en hind men den bestod tydligen av färgen svart. Pirrin trodde hans sista stund var kommen, då plötsligt ett vitt ljus omgav honom och han försvann ur odjurets käftar.
En stund var allt vitt och bländande, men så småningom tonade ljuset bort. Pirrin såg sig omkring, han befann sig på en borggård. En rätt stor borggård med en vilande, rätt tunn, dimma över sig. Han vände sig om mot gruppen av figurer som han blev varse om vid sin högra sida. De var alla klädda i mörka kåpor och stod samlade i en tät grupp med en person stående framför dem.
"Välkommen till Paranor-Mahl!" sade den närmsta, tydligen ledaren.
"Var är jag?" undrade Pirrin förvirrat.
"Paranor-Mahl, sade jag ju?, förklarade mannen, "det försvunna riket dit en del mäktiga trollkarlar kommer när de dör."
"Ett försvunnet rike till?" utbrast Pirrin förvirrat, "Hur många finns det egentligen, vi kom just från Gly..."
"Försvunnet, märk väl?, avbröt mannen, "de andra är förlorade."
"Och, vad menas med det?"
"Det betyder att den här platsen egentligen borde ligga i den verkliga världen, men en mäktig trollformel har förvisat oss."
"Vänta lite nu...mäktiga trollkarlar." Pirrin var totalt förvirrad "Jag är ju ingen trollkarl."
Mannen viskade till en av de som stod närmast:
"Hämta det heliga pergamentet." Mannen försvann genast iväg. Snart var han dock tillbaka och ledaren rullade upp och började läsa på det gamla språket:
"In each generation a slayer is born, she alone..." Mannen slutade läsa.
"Vänta lite, det här är fel profetia!"
Budbäraren såg besviken ut och viskade något till mannen.
"Vad då, borta?" Nu var mannen riktigt upprörd. "Ta rullen med det vanliga språket då...va? den också?"
Sedan vände han sig till Pirrin.
"Hursomhelst, så ska du stanna här det närmaste året och träna dig i magins konst?, sade han, "du kommer att tränas i en svindlande hastighet och ditt liv blir avkortat med flera år..."
"VA!?" utbrast Pirrin, "Mitt liv? Förkortat?! Aldrig att jag går med på det!"
"Tro mig, det är vad du måste göra?" Mannen såg sammanbiten ut. "sedan måste du tillbaka och undervisa den utvalde, för utan magi lär han att bli chanslös i det sista slaget."