Phorumets råd
"Så, vad har du gjort de senaste åren?" frågade Edvin Mirrin.
"Ett par månader efter det att ni gett er av, började jag sakna äventyr eftersom ni hade fullt upp med detta?, förklarade Mirrin, "jag beslutade mig för att ta värvning i kungliga armén i vår huvudstad Ondar."
"Verkligen?" undrade Edvin förvånat.
"Jo, då och jag har blivit rätt skicklig dessutom?, sade Mirrin skrytsamt, "de flesta av våra män ser upp till mig, och det är bra, det håller moralen uppe. Och det behövs i dessa mörka tider, rekrytering är av största vikt så att vi kan göra motstånd om ondskan når så långt västerut."
"Det är lite vi måste berätta för dig, vad som hänt under de här åren?, sade Edvin, "du måste fort bli insatt i det hela, så här ligger det till..."
Färden genom trådarna fortsatte medan Edvin berättade om allt de upplevt. Ibland hoppade någon av vännerna in för att fylla i. Vid ett tillfälle kom de till en korsning, en så kallad knytpunkt, där man om man ville kunde byta till en annan tråd efter en lång vandring.
"Det är nog bäst att vi fortsätter rakt fram?, sade Landalf, "vi vill ju inte komma vilse, man vet al..."
"Aldrig vad som kan hända då!?" fyllde sällskapet i med en röst. Det var fortfarande en lång färd från knytpunkten in till mitten och Edvins berättelse började närma sig sitt slut.
"Men då kom de här mörka skyttarna flygande och vi började genast slåss?" Edvin var helt inne i sin egen version. "men efter en lång strid började vi bli trötta och de lyckades slå ned Ridroh och Bimbo och sedan föra bort dem, men vi..."
"Tyst nu?, beordrade Landalf, "titta där."
Framför dem reste sig en stor borg, precis i mitten av en svävande (precis som trådarna) platå där alla trådar var sammanbundna.
"Vad är det där?" undrade Merrin.
"Det där?, sade Landalf och pekade, "det där är var Phorumets råd håller till."
Sällskapet fortsatte genom upplysta korridorer utan att se till en själ.
Landalf ledde dem beslutsamt mot borgens mitt där de stannade framför den stora porten av mörk ek.
Landalf höjde sin hand för att knacka, men porten öppnades innan handen hunnit nå sitt mål.
"Välkomna, Landalf, Edvin och ni andra" sade en svartklädd figur med neutral röst (men inte neutral törst).
"Tack.? sade Landalf och steg på. Resten av sällskapet gick efter honom och satte sig vid anvisning vid det stora långbordet i salens mitt.
"Sitt ned för all del." sade figuren och skyndade iväg. Han kom dock tillbaka på en gång med en bricka full av utsökt utsmyckade silverbägare. Han serverade sällskapet som stirrade ner i den mörka, nästan svarta, bubblande drycken.
"Ursäkta mig, jag ska bara ta hand om en sak." sade figuren och försvann genom en dörr långt bort.
"Går det där att dricka?" undrade Edvin ängsligt.
"Visst?, svarade Landalf, "men var försiktig, den påverkar folk rätt starkt." Längre bort vid bordet upptäckte de en annan figur som satt och skrev i en läderinbunden, stor bok. När han vid ett tillfälle lyfte upp den, kunde Landalf se en text på det gamla språket som var skrivet med guld. "To be continued" stod det. Resten av sällskapet stirrade på figuren, han var också klädd i svart, men han hade en grön mantel, med ett vapenmärke i guld som föreställde en uggla. Manteln låg dock över stolen bredvid personen.
"Ni får ursäkta honom?, förklarade figuren, "han trillade i en gryta full med Pepsi när han var liten."
"Vart gick han?" undrade Edvin.
"Ner till Arkivet, han brukar hålla till där, han och den där andra?, svarade personen, "de hade ett bråk ett tag och nu är den andre stackaren inte mer än skuggan av sitt forna jag. Stanna över natten vet jag de andra vill säkert träffa er, men nu måste jag gå."
Figuren ställde sig upp och smällde igen boken.
I ett annat rum, inte långt därifrån satt några av rådets medlemmar och samtalade lågmält, när dörren smälldes upp och en pust av kyla slog emot dem. Lady Beth stod i dörröppningen och skakade av sin vinröda mantel så att is och snö stod som en sky omkring henne. Hon stegade fram till den öppna spisen för att tina upp sina stelfrusna fingrar.
?Jag är just kommen från Nordlandet där jag avlämnat viktiga meddelanden till Maskros, den Svarte. Min tappre gula springare står därutanför. Är det förresten någon som sett den heliga boken, eller har Lord Uggla lagt beslag på den igen??
Lord Mesmile nickade sorgset.
?Vi kanske kunde byta ut hans penna mot en i korkat plommonträ", föreslog en av rådets nyare medlemmar. Vem var inte så lätt att veta eftersom han hade huvan på sin mantel uppfälld.
?Har de kommit än?? frågade Beth, som nu tinat upp så pass att hon kunde lämna sin plats vid öppna spisen. Hon slog sig ner hos de andra.
?Jo, de sitter och väntar på oss i stora salen.? svarade en av de anonyma.
En dyster tystnad lägrade sig.
?Vad ska vi göra med dem?? frågade Lady Beth.
?Ingen aning?? svarade Lady Pejgan, som aldrig brukade vara svarslös.
?Var är de andra förresten?? undrade Lady Beth.
?De som inte är här är visst nere i arkivet", svarade den anonyma. "Lord Ugglan, han yrade om något trasigt fönster eller något sådant. Lord Nibelung försöker visst hjälpa honom.?
?Bra, då tänker jag lägga beslag på boken ett tag?? sade Lady Beth.
Mördaren hade redan lagt upp sin plan, allt skulle fungera perfekt. Dolken han hade i handen kastades upp i luften, infångades av den andra och började snurra runt mördarens händer för att plötsligt försvinna ned i mördarens ärm. Att ligga lågt var dock inte hans stil. Det var kanske dags att klippa av lite lösa trådar nu när det bara var några dagar kvar? Mördaren lämnade beslutsamt sitt hem och begav sig mot staden. Det var dags att ta in på ett värdshus nu och ta itu med de sista förberedelserna. När han närmade sig sitt tilltänkta värdshus såg han plötsligt en man som han kände igen. Mördaren blev till synes ett med skuggorna bland folket på stadens gator och följde efter mannen. Mannen nådde stadsporten och fortsatte ut ur staden med mördaren efter sig, dold i den lätta terrängen. Mördaren var verkligen ett proffs, han smög fram genom helt ljudlöst och utan att bli upptäckt. Han skyndade på sina steg för att nå skogen före mannen. När mannen återigen gick om honom steg han ut ur skuggorna, tog fram sin dolk och smög upp bakom mannen.
Han lyfte dolken och lade den vid mannens hals.
"Eh, he, he?, mannen var panikslagen, "gör inte så där, Pelle."
"Jag vet att du har gett mig falsk information?, väste han i den andres öra, "om du ändrar dig kanske du får leva..."
"Nej, nej, nej?, snyftade mannen, "informationen stämmer, ceremonin ska äga rum i tronsalen, precis som planerat."
Mördaren log, han hade inte längre någon användning av mannen då hans information blivit bekräftad.
Han tog ett steg åt sidan och plötsligt föll mannen ihop. Mördarens lätta, snabba snitt hade knappt varit synligt för det mänskliga ögat, mördaren tog tag i liket och slängde ut det bland träden. Visst skulle det bli hittat, om skogens fauna inte tog hand om honom, men nu var det ju bara några dagar kvar...
Långt österut, ute i den heta öknen satt en grupp kvinnor samlade.
"Är du säker på att dina drömmar sade detta?" undrade en av dem.
"Ja?, svarade en annan, "helt säker."
"Då är det dags att resa till Herudian och ta emot honom..." Kvinnan tittade på de andra som nickade bifall. "Han som kommer med Draken är på väg."
Lady Pejgan svepte sin himmelsblå kappa med silverstjärnor på omkring sina elfenbensfärgade axlar, med en hud len som äggskal.
Lord Nibelung skyndade snabbt fram och erbjöd Lady Pejgan en stol.
Lady Pejgan satte sig och lät kappan glida isär. Under kappan bar hon en ljusblå klänning som var dekorerad med glittrande silversymboler föreställande halvmånar. Lord Nibelung flämtade till, hans blick sökte sig mot klänningens urringning. Strax ovanför denna hängde ett halsband som slutade i en månsten stor som ett duvägg.
"Du bär Rhinnalias öga!" sade han upphetsat.
"Ja, den fick jag av min mästarinna när jag övertog hennes titel", svarade Lady Pejgan. Hon fingrade ömt på månstenen och på hennes finger skymtade en ring med ett adelsmärke, det var en silvermånskära mot en midnattsblå bakgrund. Lord Nibelung tog en egen stol och satte sig mittemot Lady Pejgan. Han studerade henne en stund med ett lätt leende och sade sedan "Din far måste ha varit en skicklig tjuv".
"Jaså, vad får dig att tro det." sade Lady Pejgan och lät road.
"Endast en skicklig tjuv skulle ha kunna stjäla alla himmelns stjärnor och sätta dem i dina ögon", svarade Lord Nibelung med en lätt suck.
"Jag måste också tillstå att de gör sig mycket bra mot din persikolena hy", sade Nibelung och lät sin hand vila lätt mot Lady Pejgans.
Lady Pejgan skrattar glatt och tittar på Lord Nibelung.
"Den var bra. Den senaste jag hörde löd så här: dina ögon är mer tilldragande än ett svart hål."
Plötsligt stelnade hon till och stirrade rakt in i Nibelungs öga där Rhinnalias öga återspeglades. Längst in i månstenen kunde man se en grumlig fläck som långsamt spred sig. Med darrande händer lyfter Pejgan upp stenen och tittar länge på den. Med en profetisk röst börjar hon tala:
"Ondskan rör sig i våran närhet. Ett mord har skett i stadens mörker. Något ont nalkas oss med smygande steg, listiga ögon tittar i detta nu ner på oss från en dimension svartare än Java's Nattsvarta himmelsdryck."
Med en flämtning slet Pejgan blicken från stenen och tittade förskräckt på de andra i rummet.
Ugglan som hade återvänt tillsammans med Nibelung stirrade tvivlande på Pejgan.
"För mycket Pepsi..." muttrar han för sig själv.
Han fortsatte titta på Pejgan som vid det här laget hade fått fart på alla de som fanns i rummet.
"Någon som sett Jörgen?" undrade han. "Jag var nere i Arkivet förut, och det var en massa klotter där..."
"Nej, vi har inte sett honom just nu?, svarade Pejgan, "men han försvinner alltid då och då."
"Jo, det är sant?, mumlade ugglan men fortsatte sedan vänd mot sina vänner, "borde inte någon gå in till gästerna och se hur de har det?"
Pejgan suckade.
"Det faller väl på min lott som vanligt"
Med trippande steg korsade hon rummet och gick genom korridorerna till stora salen. När hon trädde in i salen såg hon ett underligt sällskap. Hon svepte snabbt med blicken över folket och flämtade till:
"Vart är hon-som-kommer-med-liten-blomma-i-knapphålet?? Hur har ni tänkt uppfylla profetian om ni inte ens kan få med er de rätta personer????"
Chockade stirrar sällskapet på den blåklädda damen.
"Hon-som-vad-för-något" frågade Landalf medan Edvin fortsatte stirra på damen.
"Jaja.. välkomna iaf.." suckade Pejgan. "Vi får ordna upp det här på något sätt."
Samtidigt upptäcker hon Edvins blickar och sveper kappan lite tätare om urringningen så att månstenen inte syns.
"Du borde inte hysa begär till såna starka krafter, lillen." sade hon med en sorgsen blick på Edvin.