Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Favorit i repris 2

Den svarta hinden
Sällskapet lämnades åter för sig själva då Pejgan gått därifrån. Länge satt de där och planerade och tänkte. Visserligen stod tiden rätt still här, men de kunde ju inte sitta här hur länge som helst? Det var inte bara de själva som var rastlösa, ugglan vankade fram och tillbaka genom salen. Han såg bekymrad ut och han mumlade för sig själv.
"...så...händer...annat...måste...iväg..." tyckte sig sällskapet höra. "...öknen...ser till...tråkigt..."
Sällskapet tittade på medan den mörkklädde mannen slog sig ned och började skriva i den stora boken.
"Vi måste fortsätta mot Sai-el öknen" utbrast Edvin helt oväntat.
Allas blickar vändes mot honom.
"Jo, det håller jag med om?, sade Landalf, "vi måste iväg..."
Just då kom Beth och Pejgan, med onda aningar, in i salen. Beslutsamt gick de fram mot ugglan som grep tag i boken, flög upp från stolen och försvann uppför trapporna med de två damerna efter sig. Väl uppe i tornet låste han dock dörren efter sig och de återvände ner till sällskapet.
"Ni måste stanna, vi har skickat ett bud och måste vänta på deras svar." förklarade Pejgan utan större effekt.
"Vi måste ge oss av?, sade Langorn, "vi ska till Sai-el öknen."
"Ja, vi kan väl inte stoppa er?, suckade Beth, "men någon av er kan väl stanna?"
"Ni kan få behålla Bob..." började Edvin, men tog sedan skydd för att undgå eventuella sparkar.
"Wilgot, Bob, Vin-Rends och vargen stannar?, beslöt Landalf, "vi andra fortsätter."
"Det låter bra?, sade Langorn, "så kom nu, vi måste gå.

5 minuter tidigare:
Dagen hade varit lugn och skön. Människorna uppe i tronsalen hade säkert kul däruppe, men han kunde i alla fall ägna sig åt vad han gillade mest; att sova. Meradiden låg där i lugn och ro under palatsets fönster, helt ovetande om vad som skulle komma...

Strax efter att sällskapet gett sig ut på trådarna igen kom en man med en grön, guldkantad mantel inrusande. Mannen, om man kunde kalla honom en vanlig man, hette Elazion och var väldigt sällan i Phorumets råd. Som sagt var ?man? en dålig beskrivning. Han var faktiskt en alv. Hans ljusa hår och tidlösa utseende fick många att rysa.
?Hej Elaz?, sade Beth, ?Var har du varit??
?Jag har varit ute i världen till skillnad från er andra latmaskar som sitter här och slöar.?
?Slöar?, sade Ugglan, ?slöar? Vet du ens vad som hänt här.?
Elaz såg ut att tänka och sade efter en stund.
?Nej, det vet jag inte. Vad har hänt??
?De där som letar efter dolken gav sig just av.?
?Jag kanske hinner träffa dem innan de hunnit så långt.? sade Elaz medan han
rusade ut....
"Åh, nej?, suckade ugglan, "jag avskyr när de nya gör så där..."
"Ska jag eller du...?" började Beth.
"Jag tar hand om det", sade ugglan och rusade ut efter Elaz.

När han kom ut såg han precis vad han befarat. Sällskapet stod tillsammans med Elaz och stirrade på den svarta hinden som kom galopperande mot dem. Snabbt som ögat rörde sig ugglan åt deras håll och var framme på nolltid.
"In med dig, in!" skrek han åt Elaz, "Den svarta hinden kommer att ta dig!"
Elaz såg från Ugglan till hinden och från hinden till ugglan. Sedan lade han benen på ryggen för att i full panik återvända till tryggheten. Han hade dock ingen chans att hinna tillbaka i tid, den svarta hinden skulle komma ifatt, om inte... Ugglan ställde sig framför sällskapet och lyfte sina armar. Någonting fick hans gröna mantel att fladdra medan han mässade på det gamla språket. Manteln fladdrade mer och mer våldsamt för varje meter som den svarta hinden närmade sig. Hinden saktade in, men fortsatte mot sällskapet. Blixtar hopade sig i luften ovanför ugglan då den svarta hemskheten närmade sig. Ugglan sjönk ned på knä då hans krafter började ta slut, om inte han kunde få bort hinden var det ute med dem allesammans. Med mycket möda lyckades han åter ta sig upp på benen, började med ranglande steg att ta gå mot odjuret. Framför den svarta hinden började luften explodera i små genomträngande smällar.
Hinden tvekade, ugglans magi kunde egentligen inte göra någon större skada på den uråldriga varelsen men den stannade för säkerhets skull. Plötsligt smällde en extra stor explosion till nära hindens huvud och den galopperade iväg. Ugglan föll ihop på marken, påfrestningen hade varit för stor.
"Fortsätt ni?, stönade han och tecknade åt sällskapet att ge sig av, "han kommer inte att röra er."
Lord Nibelung, som kommit utspringande för att hjälpa sin vän att ta sig in igen, hjälpte honom att resa på sig.
"Jo, det är just oss som den hatar så mycket att den anfaller, dessutom så tror jag inte att den KAN anfalla någon annan så länge de håller sig på trådarna?, förklarade han, "det är därför som vi inte lämnar den här platsen så ofta."
"Bor ni här alltid?" undrade Edvin.
"Nej, då?, sade Nibelung, "vi har andra sätt att komma hem, men vi kan inte använda trådarna."
"Nu måste vi in igen?, sade ugglan, "vi vill inte att den ska komma tillbaka igen."
"Farväl och lycka till på resan!" hojtade Nibelung till innan de gick in.

Lady Beth var mycket blek och hennes ögon blixtrade av ilska och rädsla när Elaz kom tillbaka.
?Hur kunde du?? skrek hon. ?Tänk om den svarta hinden hade tagit dig??
?Ja, men! Vi måste ju stoppa dem?, försökte Elaz.
?Inte genom att riskera livet. Det finns andra sätt. Förresten, borde inte du vara i skolan nu? Kunskap är makt! Eller hur var det...??
Elaz suckade och förstod att det inte var läge att diskutera med henne just nu. Beth vände på klacken och gick först långsamt sedan allt hastigare tills hon nästan halvsprang genom gångarna som ledde till Ugglans torn. Den här gången skulle hon ha tag i boken kosta vad det kosta ville...

Flickan som hette Louise, satt fortfarande kvar på sin sten. De hade börjat skymma och hennes mage hade börjat knota av hunger. Hon hade inte sett en levandes själ på hela dagen förutom en svart katt som gjort henne sällskap en stund innan den försvunnit för att göra sådant som katter gör. Hon undrade om hon måste sitta här hela natten. Någon skulle komma och hämta henne hade hennes mor sagt, men när skulle denne någon komma...
Plötsligt var det som om luften blev tjockare framför henne som om den buktade utåt och sedan sprack den med ett ratschande läte. Ut tumlade två långa män med trollkarlsmantlar. Den ena blond och den andra mörk. De bugade lätt framför Louise.
?Jag är Maskros?, sade den mörke, ?och det här är min vän Plugg. Vi har kommit för att hämta dig.?
Louise betraktade dem ett ögonblick, sen log hon och hoppade vigt ner från stenen. Hon gick fram till dem och tog dem tillitsfullt i varsin hand.
Låt oss gå då?, sade hon.

Skyndsamt färdades Plugg, Maskros och Louise mot närmsta Portal. Det var inte alls långt dit och det var tur för nu var det bråttom. Normalt sett använde de andra sätt att färdas än trådarna men båda var väl bekanta med hur man tog sig fram där. Väl framme vid portalen vidgade Maskros springan genom att trycka en magisk kombination av tecken på något som liknade en liten platta.
?Det kan verka lite otäckt där inne?, sade han till Louise, ?men du behöver inte vara rädd. Plugg och jag är världens mäktigaste trollkarlar.?
Louise bara log.
?Jag är aldrig rädd.?
De gick in genom springan och ingen av dem lade märke till den svarta katten som smet in bakom dem precis innan springan slöts igen. Plugg stannade till ett ögonblick.
?De har redan lämnat Phorumet?, sade han, ?Jag kan känna deras närvaro på trådarna. De är på väg mot Sai-el öknen.?
?Bra?, svarade Maskros, ?Då tar vi en genväg och är där före dem.?


Namn: 23 - Den svarta hinden
E-post:
Tid: 16:30
Datum: 2004/05/12