Oj, det var en svår fråga! Mycket svår!
Det beror så mycket på vad boken handlade om. Generellt sett gillar jag också lyckliga slut.
Vet inte om slutet i Sagan om Ringen kan kallas riktigt lyckligt, men jag tyckte ändå att det var vackert. Lite väl utdraget kanske, men bra ändå. Det häftigaste slutet finns nog i Guy Gavriel Kays "Tigana". (Läs den!)
Ett slut kan gärna få vara lite tvetydigt, så at man kan få fundera över vad som hände sedan.
Sällan har jag lipat så mycket över ett slut som i "Romeo och Julia", den där vackra filmen som gjordes på 60-talet med Olivia Hussey alltså. Ja, slutet är väl i och för sig detsamma i alla varianter av R&J, men just detta fick mig att gråta, bli arg, och samtidigt rörd. Ett tragiskt slut, men också det mest storslagna.
Ett riktigt trevligt och bra slut är det i "Jedins återkomst", med tre glada spöken på rad. Mmm! Inte för att det ger något att tänka på om hur det gick sedan, men ...
Så, tja, jag har visst inget entydigt svar. Ett slut bör kännas som om det var oundvikligt, det ska INTE vara "och så vaknade han", och det ska få en att fundera lite. Och det ska för allt i världen inte vara för utdraget, så att historien dör av ålderssvaghet på vägen.