Vet inte
/Eowyn
Meradiden
Meradiden ryckte till och fräste. Han avskydde sånt här. Det gjorde han helt klart. Att väckas under den sena eftermiddagssömnen kunde till och med få honom på dåligt humör, han som var en Meradiden.
Han reste sig häftigt och ruskade överkroppen några gånger, lyfte därefter huvudet och vädrade med tungan. Den stora tungan slog snabbt ut och in i munnen för att plocka upp luftens lukter och överföra dem till munhålans övre tak. Den skarpa lite smått obehagliga smaken av människa spred sig snabbt över munnen. Han kände hur ursinnet flammade upp inom honom.
Han vände sig snabbt samtidigt som han med ansiktet försökte känna värmen från de kroppar som utsände den obehagliga lukten. Han kände närvaron av tre varelser alla människor, de var utspridda efter den grova stenmuren. Ursinnigt sköt han framåt för att krossa den närmast, mot stenmuren. Lukten av varmt människoblod slog upp och översköljde honom med välbehag.
Han hatade människor det hade han alltid gjort, speciellt de här, de som stört hans sömn. Han snodde runt mot en annan av värmefläckarna som hade rest sig och ragglade bort snett från honom, och svepte fram och slöt sina käftar över varelsen, ruskade kraftigt på huvudet och svalde. Han kände lukten av den tredje människan och riktade sina värmekänsliga punkter mot denna. Han log för sig själv, dessa svaga varelser hade plågat honom tillräckligt. De skränade luktade illa och till råga på allt hade en av dem fängslat honom med en besvärjelse. Han hatade dem.
I snart tre år hade han legat bunden här, på denna av ondska vanhelgade plats. Då hade han bara varit än unge nyss utkommen ur boet. Förvisso tillräckligt stark för att slita allt levande utan en drake i stycken. Men ändock bara en unge. De som kommit hade använt en ond kraft. Den hade svept runt honom som ett tjockt segt hölje och kapslat in honom. Musklerna hade domnat och benen hade vikit sig. Han hade sedan legat där vid vattenhålet i flera dagar. Legat där och väntat på att höljet skulle tränga in i honom och binda hans själ. Vid fjärde dagen hade hans moder kommit. Luktat på honom och sedan vaggat där ifrån. Detta smärtade honom fortfarande. Detta att hon bara hade gått därifrån. Egentligen visste han inte varför, det var ju fullt naturligt, han hade ju lämnat boet flera veckor tidigare. För henne var han ett avslutat kapitel, en gammal kull. Om hon överhuvudtaget mindes och kände igen honom, kanske hade han bara varit ytterligare än av alla de Meradiden som hade dött vid denna tid. Nu var han ju inte död, men det hade nog verkat så för en betraktare det var han rätt säker på. Kanske hade de stora maskarna som hela tiden kom för att tjäna om han hade ruttnat tillräckligt för att de skulle kunna lägga sina ägg undrat varför han aldrig ruttnat.
Nu var ju dessa rätt dumma, han föraktade dem, nästan lika mycket som han föraktade människorna. Men han hade alltid undrat om de hade något samband med alferna. Dessa hade ju uppstått som maskar i ruttet kött. Krälat sig igenom livet ätande än Jättes ruttnande kött. Han föraktade även dessa. Speciellt ljusalverna, dessa, liksom människan, irrelevanta varelser. Hur det var med svartalferna visste han inte lika bestämt. Han gillade inte heller dessa, men han respekterade dem för deras makt. Deras makt över järnet var oöverträffad. Hans mor hade än gång sagt att människorna kallade dem dvärgar. Något ropade, detta störde hans tankar. Det var den siste av människorna den han motat in mot muren.
Nedslaget blev hårt och Ridroh tumlade ner för kullens hårda mark. Han landade i den djupa leran vid sidan av muren. Han undrade först vem han var men kom snart på att han var Ridroh. Vem Ridroh var förstod han däremot inte.
Tankarna virvlade runt i ett grått töcken utan att göra det minsta försök att klarna. Hans kropp försökte andas, och när inte detta gick vaknade så pass mycket i honom att han försökte åtgärda detta. Han sög allt hårdare men uppnådde inte mer än att munnen fylldes med våt lera. Han slog desperat med huvudet och började utan att egentligen själv veta det resa sig. Han lyckades kravla upp på knä, och började hosta. Hela bröstet brände till värre och värre för varje attack. Dock fortsatte hostan tills luft plötsligt åter strömmade in i lungorna. Han reste sig ragglande med stöd av väggen och försökte fokusera blicken.
Han såg en man, något sade honom att han hade sett honom tidigare, att ett av benen stod i en märklig vinkel det var det ända Ridroh kunde avgöra. Han vred huvudet och såg något stort som rörde sig. Det sträckte halsen upp och såg ut att svälja. Liksom på en orm som sväljer ett hönsägg bildades en utvidgning på halsen där bytet passerade. Varelsen vände sig och han kände dess hat välla över sig, han kände hur den skrek av raseri. Han ropade, han viste inte varför, men ordet trängde ut ur hans rosslade strupe utan att han kunde hindra det.
Rim, han kände igen det namnet, han kunde inte placera det men han kände igen det. Den ynkliga varelsen stod upprätt efter muren, detta kände han. Rim, det var någon som kallat honom det. Han mindes inte vad. Ordet försvann in i hans tidiga minnen, ett av hans namn, ett namn som uttalades. En Meradiden skulle inte kunna frambringa ett sådant ljud och skulle heller inte behöva det eftersom när de väl lämnat boet de aldrig talade med varandra. Vad det ett mänskligt namn och varför kallade varelsen honom det. Plötsligt mindes han. Han mindes tiden i boet och alla dessa människor som kommit för att be om råd och diskutera med Meradiden, speciellt med den äldste. Han smakade på lukten och drog sig till minnes.
Ridroh kände plötsligt igen varelsen, mindes namnet på Meradiden, Bergens visa eremiter.
?Var är världen på väg.? Han sade repliken för sig själv. Hur kunde dessa fridsamma varelser bete sig så här.
?Jag hänger mig.? Iden var lysande, han kände sig stolt.
Måste bara springa ifrån det här åbäket. Det var ju ett problem. Hur i helv?te skulle det gå till. Han kunde ju precis stå. Han kunde ju inte hänga sig om han först blev uppkäkad. Han funderade lite och kom fram till att han skulle klättar upp för muren. Detta var ju inget problem, han skulle ju bara be de däruppe skicka ner ett rep. Han funderade på att be Jobert Rodan hjälpa honom med problemet, men fick plötsligt en släng av akut stolthet. Han satt fart ragglade så fort han kunde rakt in i muren. Han tuppade av på fläcken.
Några timmar senare vaknar våran hjälte. Värden guppar. Han förundras. Värden guppar. Han skriker. Värden guppar. Han springer. Snubblar över en okänd person och dråsar ner för en klippa. Klippan vänder sig och slår med en lång tunga fram och tillbaka ur munnen. Våran hjälte hör en röst inne i sitt huvud. Faller på knä och tillber Jobert Rodan.
?Den mesen. Vad pysslar du med??
?Varför är du en mes.?
?Varför är jag Jobert.?
?Vem är du.?
?En Meradiden??
Våran hjälte springer.
?Rim.?
Våran hjälte stannar. Han känner igen namnet och minns.
?Rim.?
?Ridroh. Vad pysslar du med här??
?Brukar inte ni Meradiden hålla till uppe i bergen??
?En lång historia. Jag dr..?
?Du käkade upp mina vänner.?
Våran hjälte springer.
?Ni störde min eftermiddagssömn.?
Våran hjälte stannar.
?Det förstås. Jag gillar inte heller att bli väckt.?
?Jag käkade bara upp den ena. Den andre ligger på min rygg. Gjorde i alla fall innan du sparkade ner honom.?
?Aj. Föresten, Jag vet inte vem det är. Jag känner honom inte.?
?Vi får se när han vaknar. Släng upp honom på min rygg och hoppa upp så ger vi oss iväg.?
Ridroh gjorde så . Och de tre hjältarna (i alla fall för tillfället huvudrollsinnehavarna ) marscherade mot den grönblå solens sista strålar.
Mördaren vaknar, ser en grönblå sol. Och påpekar detta. Detta hade inte våra två andra vänner märkt, och blir vida imponerade över hans upptäckt. De kommer i alla fall överrens om att de får fixa det också när de kommer fram till de andra.