Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Favorit i repris 2

Historien fortsätter...
Dagen efter Joberts skämt med den grönblåa solen, vaknade Rim tidigt, han ruskade på sig som en Meradid alltid tycker om att göra när han sovit. Nu tyckte inte våra andra två hjältar om detta lika mycket.
?Rim??
?Vem är Rim?? svarar den andre.
?Den som väckte oss.? svarar Ridroh irriterat.
?Jag, ?svarar Meradiden, ?svaret skallrar i Mördarens huvud.?
Han funderar lite över detta, men kommer inte på någon förklaring, och struntar i problemet. Utan säger helt enkelt.
?Du är snart död, vad du en är.?
?Alv! Jag känner närvaro av en Alv!? Meradiden, fräser så som bara en Meradiden kan göra.
?Du gillar inte alver, vad??, hasplar mördaren ur sig, ?Inte jag heller. Ska vi gör något åt det??
Han bestämmer sig för att denne Rim kanske inte är så illa ändå.
?Inget är så uppiggande som ett mord.?
?Jag gillar inte alver för de påminner om människor?.
?Nu ska vi inte vara så purkna.? säger Ridroh.

Meradiden känner sig lite sliten och börjar lite smått fundera på om någon av de andra har något kaffe. Nu skulle väl de där lilleputtarna inte ha några imponerande mängder av denna ädla dryck, men han kunde ju alltid fråga.
?Något kaffe, har någon något kaffe??
?Ni Meradider tänker alltid på det där. Vad är det egentligen??
?Något säger mig att denne Jobert som tog ifrån oss våran vackra blågröna sol, inte skulle tillåta dylikt.? sade mördaren, ?Inte vet jag varför men något säger mig det.?
Detta gillar nu inte Meradiden som börjar storgråta. Om ni någonsin har varit med om när en Meradiden gör detta så kommer upplevelsen att följa med er resten av era liv. Ridroh springer, mördaren fattare inte vad som har hänt och stannar kvar. Han blir grillad. Inte av eld så som drakar brukar göra utanför att Meradidens tankekraft, blir värre än i vanliga fall. Het som hett kaffe. Nu förstår Meradiden var han gjort och besinnar sig. För att släcka mördaren kastar han drakmagen som de förvarar vatten i på Mördaren, som ögonblickligen slocknar. Står still ett ögonblick och kastar sig över Meradiden och försöker strypa honom. Nu förstår säkert ni som någon gång försökt strypa en Meradiden att detta är en svår uppgift och inte lämpad för många. Till dessa hörde garanterat mördaren. Envisare människa har inte skådats.
Två timmar senare lyckas Ridroh locka ner mördaren från Rims hals. Rim är vid detta laget på mycket gott humör kaffet har han totalt glömt. Han skrattar till lägger sig ner och somnar om.

(Drakmagen hittade Rim på vägen, det var en hel (iof lite rutten) drake, men Rim tog bara vara på magen. Meradiden var ju ingen asätare, sådant fick människorna syssla med själva. Han mådde riktigt illa när han tänkte på det, människor och maskar.)

Ridroh känner sig lite trött och lägger sig även han för att sova igen.
Mördaren står och glor på det hela, och får efter någon timme ur sig.
?Borde vi inte leta efter stenen, eller något.?
Men han talar för döva öron. Han lägger sig ner för att sova han också och snart hör man åter det fridsamma ljudet av en Meradidens snarkade stilfullt kompat av två människor.

När Ridroh och hans två "vänner" åter vaknade var det redan lunchtid.
"Vad äter en meradid?" undrade mördaren och tittade på varelsen man ändrade sig genast, "Eh...strunt samma."
Meradiden fortsatte emellertid att stirra hungrigt på mördaren.
"Han är visst hungrig?, sade Ridroh som skrattade lätt åt mördarens situation, "när de är hungriga tappar de liksom kontrollen över sig själva, så snart kommer han att ge sig av för att leta reda på något...som..."
Meradiden vände sin hungriga blick mot Ridroh.
"Kommer du ihåg..." undrade mördaren, "vad som hände med din vän?"
"Spring!" skrek Ridroh och mördaren lydde honom så gärna.
"Se det från den ljusa sidan!" ropade Ridroh där de sprang.
"Vadå?" skrek den andre tillbaka.
"Nu tar vi igen tiden som vi försov oss!"

Jakten varade dock inte så länge, Ridroh och mördaren skulle nog inte hålla med men, de kom nämligen efter några timmar fram till ett litet fällt. Ett fällt fullt med betande får, får som snart skulle bli middag.
"Nu har han ätit sig mätt för de närmaste dagarna?" sade Ridroh nöjd där de satt och grillade det sista fåret.
"Ja?, höll Pelle med, "och så snällt av honom att lämna ett får åt oss."

När sällskapet bestående av Landalf, Langorn, Edvin, Merrin, Polly och Mysan just passerat en knutpunkt tyckte de sig höra någon ropa på dem någonstans bakifrån. När de vände sig om såg de två män, som såg väldigt mycket ut som trollkarlar, och en flicka komma springande. De väntade med spänning på de tre figurerna som närmade sig. Maskros och Plugg kom snart ifatt sällskapet och berättade vilka de var och varför de kommit.
?Så ni är de budbärare som rådet pratade om?? undrade Langorn fundersamt.
?Ja, det kan man väl säga?, svarade Maskros och vände sig sedan mot Landalf ,?kom med här, det är något vi måste prata om?.
Maskros och Landalf gick åt sidan och lät de andra diskutera i lugn och ro.
?Men borde inte ni ha gått till rådet?? undrade Edvin, ?vad ska vi nu göra nu, våra vänner väntar ju på er där.?
?Oj, det tänkte vi visst inte på? sade Plugg ?men oroa er inte, vi går till rådet nu och ber era vänner att skynda sig så ni kan fortsätta nu.?
?Ok?, sade Langorn, ?det låter bra.?
?De borde anlända till samma plats som ni, ungefär en vecka senare än er?, förklarade Plugg, ?kom nu Maskros så ger vi oss av.?
Den andra trollkarlen sade farväl till Landalf och så fortsatte de två mystiska männen sin färd mot Phorumets råd.

Bimbo och dumfnissen blev stående då de kom runt en krök en tidig eftermiddag. Hela fältet var nedblodat och lite var stans syntes stora hål i marken. En förbannad, och smått skräckslagen, fåraherde vandrade runt på fältet. Mannen stannade vid en lägereld och undersökte marken där ett tag, men gav sedan upp och gav sig av hemåt. De två äventyrarna stirrade i förundran på förödelsen, men fortsatte sedan sin färd västerut.

Från sitt gömställe kunde orchen se två män till fots. Männen rörde sig rakt mot honom, de skulle tydligen färdas västerut genom passet. Tyst och smidigt (hur tyst och smidig nu en orch kan vara) smög han sig ned ur trädet och sprang fram till ledaren.
?Khogar, två män på väg ifrån öst, vad ska vi göra?? undrade orchen.
?Stoppa dem förstås?, svarade Khogar argt, ?det är Bal?Saurons order att ingen ska kunna färdas in eller ut ur imperiet.?
?Uppfattat.?
Spanaren samlade tyst ihop männen (eller orcherna snarare) och förberedde bakhållet. Snart kom de två offren, intet ont anandes promenerande rakt in i deras fälla.
?Ge upp?, skränade spanaren, ?så behöver ni inte dö så plågsamt.?
?Aldrig?, ropade Pelle tillbaka, ?vi slåss till döden?er död!?
Så kastade sig mördaren framåt, skar halsen av de två närmaste orcherna, landade rakt på en annan som han vred nacken av och kom på fötter på nolltid. Han snurrade runt och tog tag i ett spjut som en orch kom spingandes med, i syfte att spetsa främlingen, vände på spjutet och högg ned angriparen strax innan han slog två andra till marken med den trubbiga änden. Ridroh gjorde också brA ifrån sig, med sitt starka specialsmidda spjut slog han snabbt ned de fyra första angriparna, men blev sedan övermannad och nedtryckt mot marken.
?Pelle?, skrek han, ?hjälp!?
Pelle, som var mitt i ett språng mot en skräckslagen orch, tappade koncentrationen och skuttade av misstag rakt in i en bergvägg.
?Så går det när man trotsar Khogar?, sade spanaren hånfullt, ?nu ska vi långsamt göra slut på er genom att??
Plötsligt tycktes marken skaka och spanaren såg upp. En, ja vad det nu var så såg det ut som en korsning av en snigel och en daggmask var på väg mot dem. Storleken stämde dock inte så bra in på något av dessa, och inte hastigheten heller. Som en våg av lava som vid ett vulkanutbrott forsar nedför en backe, genom en skog som omöjligt skulle kunna flytta sig plöjde Meradiden genom orcherna och efterlämnade endast små rester. Rester som såg ut ungefär som träd som nyss blivit dränkta i lava, med andra ord; ingenting. Rim stannade precis framför spanaren och stoppade honom i munnen. Efter en tugga blev dock resterna utspottade, orchkött var inte gott. Resten av orcherna flydde i panik från platsen med en ilsken Khogar efter sig som skrek åt dem att stanna och vakta passet.
?Varför kom du så sent?? undrade Ridroh medan man väckte den avsvimmade mördaren, ?Vi blev nästan dödade här.?
?Ledsen för det där?, sade Meradiden, ?men efter alla de där fåren i går så behövde jag verkligen??
?Snälla, inga detaljer?? bad Ridroh samtidigt som han hjälpt Pelle att resa sig upp. Mördaren kvicknade dock snabbt till och de fortsatte sin resa.

Det knackade på den stora ekporten och ugglan gick för att öppna.
?Ah, Plugg och Maskros?, utbrast han, ?ordnade du det som jag bad dig om??
?Jodå, det är lugnt?, svarade Maskros, ?men inte visste jag att du hade utrustning för telepati här??
?Jo, jag har en rätt svag kristallkula som jag lyckades få igång, den fungerar tyvärr bara på mäktiga trollkarlar och liknande.? förklarade ugglan, ?Plugg, du kan väl få igång resten av äventyrarna så ska jag prata lite med Maskros.?
Några minuter senare hade ugglan äntligen fått syn på Elaz och smög sig hämndlystet fram mot honom.
Han mumlade några ord och lyfte sina händer och plötsligt försvann Elaz. Grodan stirrade förvirrat på ugglan.
?Aha, jag fick den att fungera, den klanten sade ett ord baklänges?, sedan tittade ugglan på grodan Elaz igen och fortsatte, ?det är ingen fara, det håller bara i sig i 48 timmar, sedan blir du mänsklig igen. Men kom inte och tro att du kan golva mig ostraffat fler gånger.?

Det var en tidig förmiddag då Bimbo och dumfnissen närmade sig passet. Plötsligt hoppade en liten orch ned ur ett träd och sprang, hysteriskt skrikande, iväg. Snart hördes fler skrik och ett femtiotal andra orcher kom flyende ut ur ett buskage. När de fick se Bimbo och dumfnissen vände de tvärt och försvann i fjärran.
Det sista Bimbo tyckte sig höra var ?neeej! Inte fler? tätt följt av ?vänta på mig era idioter?. Bimbo såg frågande på dumfnissen som såg frågande på henne. Något var tydligen i görning.

På andra sidan av passet hade de andra redan ökat försprånget och låg nu mer än tre dagsmarscher före sina vänner. Pelle gick i djupa tankar. Han hade bara följt med för att mörda flickan, men nu var hon ju död. Det han borde göra var kanske att döda Ridroh nu och sticka sin väg, men chansen att han skulle undkomma meradiden var minimal. Döda den förbannade masken kunde han ju inte heller, den var alltför stor. Skulle han bara ge sig av? Nej, han skulle först av allt ta reda på vad flickan haft för avsikter med den här resan, sedan? Mördarens tankegång blev plötsligt avbruten då de kom ut ur en skog. Landskapet framför dem bestod enbart av gurka. Gurka! Av allt i hela världen så bestod landskapet av just gurka. Bara gurka så långt ögat kunde nå.
?Ehhh?? mördaren var förvirrad.
?Tydligen har Gurhk Bell förvandlat allt här till gurka med hjälp av den svarta gurkstenen?, sade meradiden, ?nu när vi är inne på hans mark får vi se upp.?
?Vad?? utbrast Ridroh, ?vad menar du??
?Gurhk Bells monster kan stryka runt här, han har själv skapat några.?
?Monster?, undrade mördaren, ?vad för sorts monster??
?Dom är gröna för att smälta in mot bakgrunden av gurka och de har sylvassa tänder?, förklarade Rim, ?de kan till och med vara en fara för mig, jag har hört talas om en meradid som blivit dödad av en sådan där varelse, en kudde.?
Illa till mods slog sällskapet läger för att vila sig inför den farofyllda resan, dessutom så hade Pelle slagit i huvudet rätt hårt tidigare, de kanske skulle behöva stanna där ett par dagar.


Namn: 26 - Historien fortsätter...
E-post:
Tid: 16:15
Datum: 2004/05/14