Lady Beth
Äntligen hände det som de alla väntat på. Porten öppnades och ett antal personer steg ut. Personerna såg rätt skrämda ut, kanske var det för att de var omringade av tusentals Sai-el krigare?
"Välkomna!" hälsade den äldste och synade dem noga.
Där är ju draken, men vem av dem var det som var "han som kommer med draken"?
"Det råkar inte vara så att en av er är utvald, eller något?" undrade den gamle. Figurerna stod tysta, tvekande.
"Jag är..." började Edvin och Louise samtidigt. Den gamle suckade, detta kunde bli jobbigt. Men profetian pratade ju om "han som kommer med draken", så det måste vara pojken. Det va honom de skulle följa...
"Couvenante!" skrek Lego-Klas där han satt och studerade sina kartor, "Kom hit."
"Vad vill du nu då?" undrade hon.
"Är männen redo?" undrade han, "vi måste ge oss av efter den svarta gurkstenen snart."
"De är klara om tre dagar, femtusen av våra bästa fotsoldater och tvåtusen riddare."
Lady Beth satt och halvdåsade framför den öppna spisen i rådssalen, då hon plötsligt hörde ett underligt läte. Lika plötsligt, kom något fuktigt och slemmigt upphoppandes i hennes knä. En groda! Hon var just på väg att knuffa ner den från sina ben, då den tilltalade henne. Det lät som Elaz röst, fast grodigare. Beth kände ilskan bubbla upp inom henne. Hon lyfte upp grodan i sin hand och frågade den vem som gjort detta, trots att hon egentligen redan visste, vem som var den skyldige.
?Ugglan?, kväkte Elaz, ?Får jag chansen, ska jag förvandla honom till en fluga och äta upp honom till middag.?
?Kunde just tro det?, muttrade Beth mellan sammanbitna tänder, ?men nu har han gått lite för långt. Hon stoppade försiktigt ner Elaz i huvan på sin mantel och skyndade mot sitt torn.?
Beth hade inga talanger för magi, men en och annan magisk dryck kunde hon koka ihop. Därför stod hon nu lutad över en kittel och rörde ihop en illaluktande brygd. bredvid den stora kitteln bubblade en annan, mindre illaluktande.
?Vad håller du nu på att koka ihop?? frågade Elaz.
?En överraskning till Ugglan och något som får dig att bli normal igen. Du kan inte gå till skolan sådär.?
Hon hällde upp innehållet ur den mindre kitteln i en mugg och räckte den till Elaz.
?Drick!? uppmanade hon. Elaz var inte sen att följa hennes uppmaning. Ögonblicket därefter var han sitt gamla jag igen.
?Gå till skolan nu, så tar jag hand om Ugglan.?
Elaz såg ut att vilja säga något men hon föste honom mot dörren.
?Jag ska ge Ugglan en näsbränna. Lita på mig.?
När drycken kokat färdigt kylde hon den och hällde upp den i en flaska och begav sig för att leta efter Ugglan. Hon fann honom sittande i biblioteket.
?God morgon!? sade hon vänligt.
?God morgon!? svarade han och lyfte blicken från boken han hade framför sig.
?Skrivit något nytt den senaste tiden??
?Lite grann?, svarade Ugglan. Beth tog fram flaskan.
?Jag skulle vilja ha ditt omdöme om den här drycken?, sade hon oskyldigt, ?Lord Nibelung tyckte att den var godare än hans favoritdryck.?
Ugglan tog emot flaskan hon erbjöd och betraktade innehållet med viss tveksamhet.
?Ser inte så gott ut.? sade han.
?Det är något alldeles nytt. Heter Minerva, etiketten har visst ramlat av. Smaka! Jag tyckte själv det var riktigt gott.?
Ugglan lyfte flaskan mot munnen och tog en liten klunk.
Hans ansikte sken upp.
?Inte illa! Inte illa alls! Är nästan böjd att hålla med Nibelung.?
Plötsligt förvreds han ansikte och han tittade förvånat på henne.
?Beth, vad har du...? Mer fick han inte fram och istället kom ur hans mun ett ihåligt hoande.
?Ho-hooo!?
?Förstår inte vad du menar.? sade Beth och log ett elakt leende.
?Hooo-hoooo!? sade Ugglan. Hans blick avslöjade att han var upprörd.
?Kanske kan lära dig att hålla dig borta från min skyddsling. Jag tycker inte vi ska behandla de nya på det sättet. ?
Beth vände på klacken och gick mot dörren.
?Hoooo!? sade Ugglan.
?Motgift?? Hon stannade i dörröppningen och vände sig mot honom.
?Drick en back med Nibelungs livselixir. Det k a n s k e hjälper.?
"Nu är det nog dags att fortsätta?, sade Pelle två dagar efter det att de stannat till, "Jag mår aningen bättre nu."
Så fortsatte de färden inåt landet. Färden var relativt lugn och inget speciellt hände...de närmaste två timmarna.
"Vad var det där?" undrade Pelle och pekade något han tyckt sig se under ett träd av gurka.
"Vad är vad?" undrade Ridroh.
"Nej, det måste vara en kudde!" skrek Rim "och den måste ha upptäckt oss vid det här laget."
De drog sina vapen och ställde sig för att invänta det fruktansvärda monstret som kom smygande någonstans i gurkterrängen...
"Bal' Sauron, Bal?Sauron!" skrek Khogar när han kom springande. Han hade skyndat sig så gott han kunnat, Bal?Sauron måste få veta vad som hänt vid passet.
"De kom igenom, det fanns inget vi kunde göra!" skrek han hysteriskt "en av våra spioner hörde dem nämna den svarat gurkstenen!"
"Va!" utbrast Bal?Sauron, "Det är inte bra om Lego-Klas får tag på den stenen."
"Jag vet inte om det var Lego-Klas, ers onåd?, svarade orchen, "de var inte så många och jag kunde inte se honom bland dem."
"Samla våra arméer, vi ska efter dem genast i morgon bitti!"
Och så kom det sig så att Bal?Saurons och Lego-Klas arméer gav sig av samtidigt, utan att veta det förstås, mot Gurkh Bells rike för att få tag på den svarta gurkstenen.