På marsch mot Gurkh Bell
Vide, från Kargh lutade sig tillbaka på kamelryggen och fingrade belåtet på det han hade i rockfickan. Ett sådant kap och så billigt dessutom!
Tre dagar tidigare hade han blivit uppsökt av en smutsig gatpojke på karavanplatsen som erbjudit honom att köpa en dolk. Han hade nekat först, men när pojken visat den hade han blivit mycket intresserad, även om han varit slipad nog att inte visa det. Efter lite köpslående hade han fått den till ett pris som varit löjligt lågt i förhållande till dess värde. Pojken hade ochså varit nöjd eftersom dolken såg ganska anspråkslös ut för ett otränat öga . Vide log för sig själv. Han hade ett av de mest eftertraktade föremålen i världen i sin ägo och han tänkte se till att få ett mycket bra pris för det. Borta vid horisonten kunde han se konturerna av bergen som utgjorde gränsen till Sai-el öknen. Med det försprång han hade skulle han säkert vara där i tid för att hinna köpslå med alla parter. Vide hade inga skrupler alls beträffande att sälja dolken till högstbjudande. Den enda gud och rättesnöre han hade, var guld.
?Yjah!? Skrek han till kamelen för att driva på den.
?YYJAH! YJAH!? Hörde han bakom sig från de andra kamelryttarna i karavanen.
Ett antal år(jag orkar inte räkna efter) hade gått sedan motstånds rörelsen ledning hade gett sig av på äventyr betydligt mer intressanta än att beräkna potatis förråd och lära bönder att sticka ett spjut med rätt ände. Pågrund av ett av ödets nycker (förmodligen med lite hjälp av den mindre tålmodige guden Jobert Rodan) strömade folk dock till i en rasande fart. Den prydliga skogen hade avverkats i rask takt för att hålla eldarna vid liv och allt djurliv inom ett antal mils avstånd hade närmast utrotas i jakten på mat åt arméen. Och tillpå köpet började dumfnissarnas ledare att bli otåliga. Det var inte konstigt att Conan Barberaren och Enögde Einar (för tillfället arméens generaler)började bli lite ansträngda.
"Nej vi kan inte rädda Fniss 3451 nu." Förklararde Edvin för säkert 17:e gånngen denna timme.
"Vi måste vänta på Landalf och de andra." Dumfnissen tittade oförstående på Einar.
"It´ne j´dda Fniss 3451?" en tår glimmade ner för fnissens rynkiga kind förbi halsbandet prytt med magiska klor och sögs slutligen upp av skägget. Några närstående dumfnissar vandrade sorgset fram och försökte trösta sin ledare, förgäves.
"Ånej?, stönade Conan, "inte en sörkande dum fnisse också..."
Einar böjde sig ner för att trösta honom.
"Såja lilla vän?, försökte han, "Det är klart vi ska rädda Fniss 3451 från den onde Lego-Klas". Hövdingen sken upp.
"J´ädda Fniss 3451?" Einar såg sig panik slaget omkring, men det var för sent. Runt honom dansade lyckliga fnissar en glädjedans samtidigt som flera tjuvlyssnare hysteriskt fnissande sprang runt i lägret och vrålade:
"K´m ajjihopa, vi skja j´dda Fniss 3451 nu!"
Fnissarnas ledare plirade finurligt upp mot Einar och blinkade, varefter han gav sig av för att leda de 76 342 dumfnissarna på deras expedition.
"Det kräket lurade oss..." stönade Conan. Nu kommer vi aldrig få stopp på dem. Han såg sig runt i det myllrande lägret. Som grädde på moset verkade det som inta bara fnissarna, utan ALLA i lägret beslutat sig för att marshera iväg. Under jubel samlades soldaterna i långa led bakom dumfnissarna för att ge sig av.
"Död åt tyrannen!" vrålade de.
"Ni går åt fel håll!" försökte Einar. "Imperiet ligger ditåt!"
Ingen hörde honom över larmet. Einar suckade.
"Det är väl bäst att vi följer med så kanske vi kan hindra dem från att göra alltför mycket dumheter... Vad ligger ditåt?" han pekade mot hållet arméen marsherade. Conan såg fundersam ut och kliade sig i pannan.
"Om jag inte missminner mig" sade han "så ligger Gurkh-Bells rike däråt."
Ugglan var verkligen besvärad nu. Han hade letat igenom arkivet, som vi det här laget var överfullt med skräp, i flera timmar. Den förbannade boken verkade inte finnas någonstans... Spindelväv och damm flög ut åt alla håll där ugglan plöjde genom de gamla dokumenten. Där, under en bokhylla som använde den som det fjärde ben (den hade bara tre ben innan, tack vare att någon påverkad person gnagt av det fjärde), låg boken. Ugglan fnös, tänk att någon kunde missbruka boken så totalt? Hur skulle han få bort boken utan att få hyllan över sig? Han såg sig om och fick syn på en massa burkar som låg misstänkt nära bokhyllan. En av dem var fortfarande full, den fick duga.
När ugglan satte sig ned för att skriva såg han i ögonvrån hur Nibelung tyst gled ned för trappan till arkivet.
Samtidigt klev Vin-Rends in i salen för att berätta att de tänkte ge sig av nu. Ugglan skulle just svara på tilltalet då ett förfärat skrik och en högljudd smäll hördes från arkivet. Snabbt som vinden rusade han ned för trappen, och när han kom ner fick han se precis vad han befarat.
Lord Nibelung låg halvt krossad under den tunga hyllan, det enda han kunde röra fritt var vänster hand samt huvudet. Där låg han och försökte hälla i sig så mycket som möjligt ur burken, som han på något konstigt sätt lyckats öppna. När han fick se ugglan vred han på huvudet och fick därför örat fullt med pepsi.
"Det var en riktigt ohygglig fälla du lagt ut här?, stönade han, "varför försökte du krossa mig?"
"Jag hade väl inte kunnat tro att du skulle försöka ta den förbannade burken?" utbrast ugglan, "du får väl skylla dig själv."
Ugglan gick fram till hyllan, lyfte den och lyckades få loss Nibelung.
"Jag måste gå upp nu?, förklarade ugglan, "de tänker ge sig av."
"Ok, jag kommer med dig".
Väl uppe sade de farväl till sällskapet och ugglan visade dem vilken väg de skulle gå.
"Men den där tråden leder ju till Gur..." sade Nibelung när äventyrarna lämnat rådet.
"Ja, så klart den gör" avbröt ugglan med ett leende "de kommer att få en liten överraskning när de kliver ut."
Samtidigt hade Sai-el folkets ledare lyckats ordna upp problemen. Det var Edvin de skulle följa, och de skulle ge sig av på en gång. De hade väntat länge på "han som kommer med draken" och de hade hela tiden varit redo att ge sig av.
"Vi kommer att nå imperiets huvudstad inom två veckor!" utannonserade Edvin precis som Langorn sagt åt honom att göra "det kommer att bli en stor strid där, och vi måste se till att vinna, annars kommer världen att gå under."
Vildarna förstod inte riktigt vad han sade, men de tyckte det lät häftigt så de hurrade vid väl valda tillfällen under talet. När Edvin hörde att flera hurrade när han sade att de skulle nå staden sken han upp och hans röst blev starkare. När de sedan hurrade för att det skulle bli en strid, oroade han sig en aning, men han beslöt att det säkert var på grund av att de var säkra på att vinna. Han blev än mer oroad när de allihopa hurrade för världens undergång...
Mörkret hade för längesedan fallit över Sai-el lägret och den tidigare så kraftiga sandvinden hade avtagit avsevärt. Louise låg och glodde frånvarande in i en av de lägereldar som en handfull vildar fortfarande höll vid liv. Hon var inte trött, inte det minsta, men uttråkad och rastlös var hon, så att sova var det inte tal om. Arg var hon också, på Edvin. Vem trodde han att han var? Hon hade sett hans förfärligt belåtna miner när han under sitt överdådiga tal hörde Sai-el folkets hurrarop. Han log. Log! Louise satte sig upp på dadelfilten och drog sig omedvetet i tungan som hon brukade göra när hon var irriterad. Den unge mannen hade tagit åt sig all äran och inte lämnat något över till henne. Det var väl mest därför som hon var arg. Men hon skulle aldrig erkänna det. Hon skulle aldrig låta Edvin få veta att han hade lyckats knuffa henne ur ljuset. Hellre täljde hon av sitt eget skinn med en slö morakniv. Hon utstrålade ideél värdighet då hon makligt reste sig upp, klev över en snarkande Edvin och sicksackade mellan kringströdda vildar mot dungen som låg femio steg bort. Alla måste kissa ibland?