Demonen på Phorumet
Emil satt och halvsov med kåpan hängande så den skuggade hans ansikte. Pejgan pratade snabbt om någon oväsentlig detalj. Ugglan kom ingående tillsammans med Nibelung. Ugglans mage verkade skvalpa och då och då rapade han ljudligt. Han funderade på detta när han insåg att Pejgan tystnat. Hon såg lite sur. Uppenbarligen hade ingen lyssnat. Elaz satt bredvid Beth och tjurade. Beth själv satt och granskade sina naglar som hon då och då förstrött gnuggade mot klänningen. Eowyn bläddrade i en bok medan Emelie såg ut att vara i sin egen värld. Mullvaden Tage hade försvunnit under golvet. Vad han gjorde där ville han inte spekulera om. Några andra som han inte kände igen satt på andra sidan bordet. Plötsligt tog Beth till orda:
?Det verkar som om Phorumet infiltrerats av Rosa äjja.?
Vid de orden vaknade alla till. Eowyn tappade boken, Emelie såg förskräckt ut och Mullvaden Tage dök snabbt upp under bordet.. Han var en av de allra nyaste medlemmarna och kunde uppföra sig lite underligt ibland. Den enda som inte reagerade var Elaz. Han bara rätade på sig Beth fortsatte:
?Därför tänker vi införa obligatoriskt test en gång i kvartalet.?
?Hur har ni tänkt utföra detta?? frågade han försiktigt.
?Lord Nibelung säger att han kan ordna det.?
Nibelung nickade självbelåtet. Ugglan hade börjat se smått illamående ut.
?Jag har redan börjat tillverka en Pepsistav. Man håller i den. Då dyker en bild av ens favoritdryck upp i ens huvud så intensivt att man inte kan tänka på annat. Därför svarar man på alla frågor utan eftertanke.? Han gned sig om ryggen. Emil brydde sig inte om att fundera på vad det var. Det måste finnas något sätt att komma runt P-staven!
Eowyn satt och läste i en sal full med fula statyer. Statyerna var så fula att ingen annan gick dit mer än en gång per år. Högst. För en gångs skull var det inte hennes eget val att hon läste. Hon var tvungen.
"Det måste finnas något sätt att slippa det här", muttrade hon och blängde argt på boken.
"Jag hatar den!" Argt kastade hon den i golvet, framsidan av boken landade överst, och plötsligt verkade Eowyn mycket mer allvarlig.
"Hur tusan?.." mumlade hon och stirrade på bokens framsida.
Om hon bara var mer förfaren i Phorumets Heliga Bok! Hon skulle verkligen vilja veta vad den hade att säga om det här... Det som förut varit ett ganska så färgglatt och oskyldigt omslag hade nu förvandlats till något tusen gånger så farligt. En vit, ondskefullt grinnande dödskalle med svart bakgrund. Eowyn stirrade på boken och reste sig sedan sakta. Hon måste gå och prata med Beth, med ugglan, med Vem-Som-Helst! Hon kände igen ett dåligt omen när hon såg ett.
"Det kanske har något med 'dolken att göra..." mumlade hon tyst för sig själv. Mycket tyst, eftersom hon hade en känsla av att vara iakttagen.
"Nej, Eowyn!" hördes plötsligt en honungslen, olycksbådande stämma bakom henne, Eowyn snurrade runt, och stirrade på sin totala avbild.
"Nej, det här är mer personligt en så. Jag är en namnlös ande, och jag tar formen av allt som känner ilska. Jag har varit här ett bra tag, väntande på att ni som kallar er själva 'rådet' skulle gå i min fälla. Pejgan hade jag nästan, och nära nog Nibelung med, men de är för slipade, för bevandrade, medan du... min kära vän... är lika lätt att fånga som en fluga utan vingar" fortsatte anden elakt.
"Men..." protesterade Eowyn "jag visste inte att... Och varför skulle du vilja ha kroppen av en Råds medlem? Vi är mäktiga, men inte..." längre kom hon inte, eftersom anden i just det ögonblicket kastade sig över henne, och slog ner Eowyn till marken i den lilla kammaren. Eowyn tumlade bakåt och stirrade skräckslaget upp i sin kopias rödfärgade ögon.
"Därför att, min lilla vän, de utvalda LITAR på er ...Få se i fall de litar lika mycket på era kopior" Hon såg Eowyn djupt in i ögon och viskade "jag ska förslava er alla, ALLA!" Och sedan försvann den, lämnade det tysta rummet som nu innehöll ännu en staty.
Emil satt nere i arkivet och funderade, enda platsen man kunde var i fred på, resonerade han. Emil försökte fortfarande tänka ut ett sätt att slippa Pepsistaven, han fick absolut inte prövas! Han hade precis börjat få fram en idé, när Eowyn kom infarande.
"Hej, Eowyn..." hälsade Emil irriterat, "vad gör du här?"
Eowyn, eller Eowyns kopia, gav honom en död, känslolös blick.
"Jag är här för att förgöra dej" upplyste hon lugnt och gick fram till honom.
"Vad? Mig?" undrade Emil nervöst och undrade hur i helsicke Eowyn kunde veta att... "Aj!" utbrast han. Eowyn hade helt kallt slagit till honom med en bok. "Vad gjorde du så där för?" undrade Emil argt "Du har inga som helst bevis för att..."
Ugglan satt som vanligt och läste i arkivet, när han plötsligt hörde skrik.
"Vem där?" undrade han oroligt, och skyndade mot platsen där ljudet hörts.
Ugglan han precis i tid för hindra Eowyn, eller rättare sagt en hiskelig ande, att ta Emil's identitet. När Eowyn/anden såg Ugglan komma farande, dundrades en magisk formel, blottade den sina blåa tänder och väste. Sedan försvann den. Ugglan skyndade fram till Emil.
"Emil? Emil. Emiiiil! Är du okay?" undrade han och ruskade Emil lite.
"Mmm... Va? oh, Ugglan! Det var Eowyn, eller det var inte Eowyn men på något sätt så fick den mig att tro att..."
"Lugna ner dig lite!" beordrade Ugglan. "Vi borde be helarna titta på dig, men det hinner vi inte, vi måste hitta den RIKTIGA Eowyn!"
Slutligen, efter ett par timmars letande, hittade de Eowyn. Ugglan väckte henne lätt med en Cirkel-formel, vilket är det samma som att skrika åt en stund offret, ända tills offret vaknade.
"Mmm... Va? var är jag?" frågade Eowyn så fort hon vaknade. Ugglan gav henne en otålig blick och sade utan omsvep.
"Vi är i ett rum som är FULLT med fula statyer, kom nu."
Eowyn och Emil skyndade efter Ugglan, som verkade ha VÄLDIGT bråttom.
"Vart. Ska. Vi?" flåsade Emil i trappan.
"Vi. ska. till. Prövningen." svarade Ugglan.
Åh, nej, tänkte Emil bittert.
Jobert Rodan stängde av källan till sina krafter, teven. Det var bara han förutom vissa medlemmar av forumets råd som över huvudtaget hade en teve. De var dock inte nära den. Phorumets råd hade däremot boken. Jobert hade alltid varit avundsjuk på forumet. Han förtjänade boken. Och han hade en plan. En plan som bara inte kunde misslyckas?