Prövningen
Emil stod nervöst och väntade på sin tur att bli testad. Hans katt kom och strök sig mot honom. Han böjde sig ner och tog upp honom. Han kliade förstrött Moridin på magen. Hittills hade en åkt dit. Han hade ingen aning vem, men hade sina misstankar. Alla hade kåpor, så ingen såg vem som var vem, förutom Beth och Nibelung som stod och testade. Han såg hur kön framför honom krympte. Ytterliggare än person åkte dit. Dit, det är en preposition, vart, tänkte han förstrött. Medan hans tankar gled allt djupare in i den svenska grammatiken krympte kön successivt. Han vaknade abrupt när Beth svängde med handen framför hans näsa.
?Din tur?, sade hon tyst.
Han gick nervöst fram och ställde sig. Han tog P-staven i handen och genast fylldes han huvud med bilden av Päroncider. Mmmm, tänkte han gott. Medan han ingående analyserade Päroncider frågade Beth:
?Tillhör du rosa äjja??
?Mmm, päroncider?, tänkte han och svarade:
?Ja."
Nibelungs ansiktsutryck förändras inte men Beth såg förskräckt ut.
?Varför i all världen då?? utbrast hon.
?De sade att jag skulle få obegränsat med päroncider.?
Päroncider! Päroncider! Päroncider!
?Gå in och sätt dig i rummet där.? sade hon och tog p-staven ur hans hand. Emil vaknade ur sina drömmar och insåg förskräckt vad som hänt. Han gick trött in och satte sig i rummet. Han tog upp Moridin och kliade honom bakom örat. Snart försvann Emil in i sina tankar om svensk grammatik.
Efter en stund kommer Ugglan och Beth invandrande. Ugglan tar till orda.
?Eftersom de utnyttjade dina lidelser ska du straffas genom att du aldrig mer får dricka en päroncider.?
Han nickade tappert och trängde beslutsamt tillbaks några tårar.
?Nu ska vi hypnotisera dig så att du glömmer allt vad rosa äjja heter!? sade ugglan och tog fram en chokladkaka i ett snöre. Uggla svängde den långsamt framför Emils ögon och Emil märker hur hans medvetande sakta, sakta rann bort?
Maskros satt på huk framför eldstaden och stirrade in i elden. Lågorna speglades i hans svarta, ytterst tankfulla ögon.
"Det känns fel", sade han plötsligt till Plugg som halvlåg i en skinnfåtölj och läste en bok som han funnit i Phorumets bibliotek.
"Hmm", svarade Plugg. Det blev tyst en stund. Då och då, hördes prasslandet av en boksida som vändes.
"De borde ägna en tanke åt dolken. Det är den som är det viktiga?, fortsatte Maskros. "Lyckas de inte förstöra den är allt annat förgäves."
"Mmm", svarade Plugg. Maskros reste sig upp, strök undan de svarta håret från ansiktet och tittade på Plugg.
"Hör du överhuvudtaget på?"
"Mmm?" svarade Plugg. Maskros lyfte suckande ena handen och gjorde några intrikata fingerrörelser. Det började pyra i Pluggs bok. Äntligen reagerade han
"Vad gjorde du sådär för?" sade han och slog ihop boken med en smäll och kvävde på så sätt den pyrande elden.
"Jag pratade med dig och du lyssnade inte!"
"Var det något viktigt?" frågade Plugg.
"Brukar inte det jag säger vara viktigt? Har jag inget viktigt att säga håller jag tyst. Det borde du väl veta vid det här laget."
Plugg nickade. Ibland var det enerverande att bo tillsammans med någon som kunde tiga veckor isträck. Plugg var i grund och botten en social människa medan Maskros var hans totala motsats. Plötsligt blev Maskros annars så levande ögon tomma och inåtvända. Plugg stirrade förskräckt på honom.
"Vad är det?"
"Något fasansfullt håller på att hända. Skynda dig. Vi måste iväg."
Det var natt. Solen hade sedan länge försvunnit bortom bergen och bäddat in Sai-el öknen i ett nattsvart täcke. Allt var lungt och tyst. Vid en lägereld syntes några krigare sysselsatta med att spela tärning och någonstans långt borta hörde man de sorgsna tonerna av något okänt stränginstrument. De flesta sov dock. Vide satt ihopkrupen bredvid ett stenblock och väntade. Det var en kall natt, men kylan bekom honom inte. Han närdes av dolkens glödande hat. Snart skulle alla, utom ett fåtal vakter sova. Då skulle han slå till. Han skulle ta pojken först och sedan flickan...
Edvin låg och vred sig på sitt sovskinn. Han var trött men kunde inte sova. Han funderade på det där med flickor. Varför var de så knepiga och framförallt,varför slogs de alltid?
I en annan dimension, med en hastighet snabbare en vindens, färdades Plugg och Maskros. "Måtte vi hinna,måtte vi bara hinna i tid", muttrade Maskros mellan sammanbitna tänder.
Till slut ansåg Vide att tiden var mogen. Endast två vakteldar brann ännu och lägret var försänkt i ett kompakt mörker. Han reste sig försiktigt. Han var tvungen att massera liv i sina ben, som nästan domnat bort, under den långa väntan. Det brände och stack i benen på honom när blodcirkulationen långsamt kom igång igen. Han visste redan vart han skulle gå. Dolken var som en kompassnål som styrde honom mot sitt mål. Precis utanför tälte stannade han till och lyssnde. Det enda som hördes inifrån var tunga snarkningar. Försiktigt tog han upp dolken och böjde sig för att glida in genom tältöppningen. Det var mörkare än i graven där inne, men utan att snubbla på någon eller något tog han sig fram till Edvins sovplats. En ugglas hoande fick honom att rycka till. Allt blev tyst igen och han höjde handen för det dödande hugget då två händer grep tag i honom bakifrån.
"Vi hann!" hörde han en triumferande röst säga bakom sig.