Jag anser att det fungerar så här: om man i en bok "lovar" läsaren viss information och sedan inte ger den, kan det uppfattas som ett svek. Det är detta man brukar kalla "lösa trådar".
Men det var kanske inte exakt det du undrade. När det gäller detaljer i berättelsen ska man berätta "allt", ja. Men det gör man inte genom att tvångsmata läsaren med fakta och detaljer. Det gör man genom att ge exakt den där lilla detaljen som sedan sätter igång läsarens fantasi och skapar en hel bild.
Utseendebeskrivningar är en klassiker i sådana här sammanhang. En mindre skicklig författare drar ett helt signalement med viktangivelser och exakta färgskiftningen på ögonen enligt Beckers färgkarta. En riktigt duktig författare får fram hela personen med ett "pennstreck".
Likadant är det med alla andra detaljer i en bok, tror jag. Eftersom jag anser att tjusningen med att läsa (jämfört med att se film, t ex) är just detta att man som läsare får vara med och skapa upplevelsen, vill jag egentligen bara ha den information jag behöver för att själv fylla i "hålen". På så vis blir det hela ett samarbete mellan författare och läsare.
Det är en smaksak hur mycket bakgrundsinformation man ska ge i en bok. En del läsare vill ha massor av den varan, andra tycker att det bara är irriterande. Ur författarens synvinkel handlar det ofta om konsten att smyga in bakgrundsinformation utan att det märks - ni känner väl till uttrycket "infodump"? Och knepet är att komma med rätt information vid rätt tillfälle.
Det finns böcker som är sprängfyllda med information - av fel slag. Å ena sidan sitter man och vrider sig över en massa ovidkommande babbel, å andra sidan kan läsningen emellanåt kännas som att kliva rätt ut i tomma luften. Det är då författaren har glömt att ge en BILD, en känsla av närvaro. Sådana saker är för mig väldigt viktig information. Men viktigast av allt är att handlingen rullar på, inte att man bygger upp arton kulisser innan man överhuvudtaget kommer igång.