Han befann sig på en bädd högt ovan mark. Stjärnorna var närmare än marken. Runt omkring honom flög drakar i alla färger. Om han steg ur bädden skulle han falla och nog aldrig mer vakna. och om han stannade skulle drakarna nog äta honom hel. Han sträckte på sig och upptäckte att något fattades. Gaaah!!
Hans eget skrik väckte honom och han satte sig flämtande upp. Smärtan i armen fick honom att kvida, och Eowyn hoppade upp från sin plats och kom framskyndande till honom.
"Darce, drick." Hon pressade en kopp mot hans läppar och han drack motvilligt. Smärtan lindrades och hans utmattade kropp föll åter ihop mot fällen. Hans sömn var full av drömmar.
"Min vän, jag tror jag måste stanna. Det är lite bråttom." sade Asmodean sammanbitet där han satt på drakens rygg.
[Vi har inte tid med dina små människoaffärer. Vi är snart framme. Ett par timmar kan du väl hålla dig.]
Asmodean svor tyst åt drakens okänslighet. Ja, ett par timmar var väl inte så lång tid. Eller?
För att få bort tankarna från sin egen tryckande situation styrde han sina tankar mot deras uppdrag. Egentligen ville han tänka på vad som hänt med skeppet, men det fick vänta. Om inte draken och han tog tag i det här skulle kanske någon annan göra det. Någon som inte hade lika goda avsikter som dem. Till och med för att vara gycklare hade Asmodean svårt för att skilja på gott och ont.
[Ingen mening att grubbla. Jag vet vad vi ska göra, det är det viktigaste.] Drakens tanke var lugnande, och för en stund kunde Asmodean glömma bort sina problem och bara njuta av att ännu en gång sitta på en drakrygg. Det var så länge sedan sist.