Ännu en dröm..
Sidled, det var Edvin säker på, det hade rört sig i sidled. Åter försökte han att röra sig i sidled och åter gled det och halkade av. De runt honom hade börjat bli allt mer otåliga den senaste tiden, de krävde det. Han försökte åter att skrika åt dem, men han kunde ju inte röra sig i sidled. Det rörde sig i sidled, något sade honom att han måste berätta det fantasiska för det, detta att röra sig i sidled. Men det rörde sig i sidled. Han måste röra sig i sidled. Inget kunde röra sig i sidled. Det var ju det som alltting byggde på. Men ändå skrek de det åt honom. Att röra sig i sidled. Något sade honom att han varit med om detta tidigare. Men han måste röra sig i sidled, det uppfyllde honom att röra sig i sidled. Han behövde det, han uppfylldes av det. Han viste nu att han var tvungen att göra detta, att röra sig i sidled. De började bli desperata, de krävde det av honom, att röra sig i sidled. De var de krävande, de som inte rörde sig i sidled. Men de rörde sig inte i sidled. Inget kunde kräva utan att röra sig i sidled. Han kunde inte förstå det, likväl var de de krävande. De som inte rörde sig i sidled. Han beundrade dem, för detta. De var krävande, ändå rörde de sig inte i sidled. Det var motvilligt, men han beundrade dem, likväl hatade han dem. Han hatade dem för detta. De var. De bröt mot allt. De var utan att röra sig i sidled. De smutsade ner det. Detta som rörde sig i sidled. Ändå beundrade han dem, för detta, att de inte rörde sig i sidled och ändå vara krävande. Han hatade det. Att han beundrade dem, han hatade dem för att de inte rörde sig i sidled. Mest av allt hatade han dem för att de krävde det av honom, detta att röra sig i sidled. Det skrapade, han försökte följa med det, det fantastiska som rörde sig i sidled. De skrek, de krävande skrek, försökte tvinga honom att följa med i sidled. Det fyllde honom, för en stund fyllde det honom att röra sig i sidled. Det skrapade, det halkade av. De krävande skrek försökte tvinga honom att röra sig i sidled. Hur hade han trott det, att han skulle kunna röra sig, en sån som inte kunde röra sig i sidled. Röra sig tillsammans med det fantastiska som rörde sig i sidled. Han skrek. De krävde. Han måste röra sig i sidled. Han visste det, detta att röra sig i sidled. De krävde. De krävande. Allt hängde på det. Allt. Att röra sig i sidled. Allt.
??Graggag??
?Pinade landtallar, vem i he..vete låg här.?
?Sidled?allt..sid..?
?Käft med dig, din ärodrypande fåne.?
?..Men sid?.?
?Käft med dig.?
?Va höö? va .?
Edvin vaknade och upptäckte att någon ond person hade kört in en fot i sidan på honom.
?Vem va .. sparka mig.?
Foten åkte åter in i sidan, och följdes av en sur röst som han efter ett tags insåg var Louises.
?Hur i he..vete skulle jag kunna veta att du låg här.?
Edvin grymtade oförstående.
?Jag har legat här hela natten. Du har legat där och snörvlat som en förvuxen groda.? muttrade Louise till svar.
?Jag ska förvandla dig till en groda illa kvickt om du inte ögonblickligen kniper käft.? fräste plötsligt en mycket sur röst som Edvin identifierade som Landalfs. Louise muttrade till svar att hon redan hört hur det brukade gå, men trampade ändå vidare och försvann in i skuggorna. Edvin försökte åter somna om, men mötte vissa problem där till följt av några inte allt för dåliga blåtiror på ena sidan. Han rullade runt för att avlasta blåtirorna, och bestämde sig för att han lika väl kunde gå upp. Han kravlar upp och bestämmer sig för att de där borta vid elden säkert vill höra hans nya storartade dröm. Dessa var enligt honom själv det slutliga beviset för vilket storartat öde han var ämnad till. Louise påstod att det snarare bevisade vilken storartad idiot han var, men han viste ju hur det egentligen låg till, och han kunde ju inte kräva att alla skulle vara lika storartade som just honom själv.
Vide kände sig tryggt förvisad om sin egen säkerhet. Han var trots allt flera MIL ifrån Landalf, den babblande gamle fånen (hans ord). Vide tänkte inte så mycket på små saker, som, säg, 'kamoflauge', eller 'beredskap'. Trots allt, vem skulle anfalla honom mitt i öknen? Han klappade beskyddande 'dolken.
"Oro sig inte, min sssssssöta. Allt är bra -Landalfffff är ssså långt här ifrån, ssså. Han sssska inte få ta dig ifrån mig, min ssssskatt."
Det var där, mitt i allt paranoia pratet, som Vide faktiskt BLEV anfallen. Och bestulen.
Vide vaknade med huvudet vilande i leran. Hans inre kändes underligt tomt, som om han just hade förlorat något.
"Neeeeeeeejjj!" vrålade Vide övergivet, "Inte duuu. Inte duuu, min kära..."
Han letade förtvivlat på marken. Sökte bland sand och sten och grus. Men han fann inte 'sin' dolk. Ty dolken var försvunnen.
'"Min sssöta..." viskade Vide en sista gång innan han föll i en djup, bottenlös sömn med huvudet vilande bland öknens sandkorn.
"Min sssöta' viskade den bitande vinden "min ssskatt..."'
När Edvin vaknade igen låg Louise där igen. Han mindes inte riktigt när han somnade men den här gången hade han åtminstone inte rört sig i sidled. Han tassade försiktigt upp för att inte väcka Louise. Då skulle han bara få ännu mer skit. Han undrade varför hon envisades med att sova i samma tält när hon, åtminstone till ytan, verkade hata honom. Han sov alltid i kläderna nu för tiden så det var bara att smyga iväg för att se om han kunde hitta lite frukost. Knappt hade han gått femtio meter när en Tras?h?ank kom springande med frukost. Man kunde ibland gå omkring i flera timmar utan att se en fri Sai-el men Tras?h?ank fanns över allt. Tras?h?ank kunde man bli av flera anledningar men de flesta blev det för att de haft fel i tävlingen Pi?o?kvot och ville minska motståndarnas poäng. Då var man tvungen att hjälpa andra och klä sig som på ett toga-parti tills motståndarlaget åkte ut. Det var en stor skam att svara fel eftersom alla Sai-el förväntades vara matematiska genier.
Louise vaknade. Edvin hade redan smygt iväg. Han var så irriterande. I början hade hon jämt varit arg på honom och följt honom överallt för att han inte skulle kunna undanhålla henne något. Nu följde hon i vilket fall bara efter Edvin av principiella skäl. Det enda som någonsin skrämde iväg henne var om Landalf hotade henne med sin Grod-formel. De behövde trots allt honom. En annan irriterande sak var att hon fick anstränga sig för att vara arg på honom. Om det hade varit hon som var ?hon som kommer med draken? skulle hon kanske rent utav tyckt om honom. Men nu var hon bara näst bäst. Och det fick hon finna sig i. I början hade hon varit fast besluten att ändra på det men av någon anledning var hon inte det längre. Det var ytterliggare än irriterande sak. Om det fortsatte så här skulle den kommande tiden kunna bli mycket ansträngande.